Lönnrot, Sjögren ja Kalevala
Varhaiset runon- ja perinteenkerääjät olivat aikansa eturivissä, kun Suomessakin haluttiin tehdä konkreettista tutkimusta. Sjögren oli kiinnostunut erityisesti kielistä. Monet muut olivat kiinnostuneita kansanrunoista: C.A. Gottlund, Z. Topelius, J.Fellman ja E. Lönnrot.
Sjögren tapasi tutkimusmatkallaan myös kansanrunon taitajia, mm. Ontrei Malisen 1825. Häneltä Sjögren kirjoitti muistiin Sampo-runoelman.
"Ensimmäisenä runonkerääjänä Vienan kylissä liikkui A.J.Sjögren vuonna 1825. Hänen keräyksensä eivät vaikuttaneet Kalevalan syntyyn, mutta olivat aineistona Kalevalan toiseen painokseen, sillä Lönnrot sai ne haltuunsa vasta 1840-luvun loppupuolella. Sjögren kävi ainakin Vuokkiniemen, Vuonnisen, Pirttilahden ja Uhtuan kylissä. Vuonnisessa hän laulatti Ontrei Malista." Linkki: Runonkeruu Vienassa. Linkki: Kalevalan Sampo-jakso.
Varhainen tutkimus Sjögrenin toimista on julkaistu 1898:
A. J. Sjögrenin kansanrunokokoelma : Pietarin Keisarillisen tiedeakatemian omistaman käsikirjoituksen XXMVI vol. 20 mukaan julk. A. R. Niemi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 1898.
Sjögren tapasi tutkimusmatkallaan myös kansanrunon taitajia, mm. Ontrei Malisen 1825. Häneltä Sjögren kirjoitti muistiin Sampo-runoelman.
"Ensimmäisenä runonkerääjänä Vienan kylissä liikkui A.J.Sjögren vuonna 1825. Hänen keräyksensä eivät vaikuttaneet Kalevalan syntyyn, mutta olivat aineistona Kalevalan toiseen painokseen, sillä Lönnrot sai ne haltuunsa vasta 1840-luvun loppupuolella. Sjögren kävi ainakin Vuokkiniemen, Vuonnisen, Pirttilahden ja Uhtuan kylissä. Vuonnisessa hän laulatti Ontrei Malista." Linkki: Runonkeruu Vienassa. Linkki: Kalevalan Sampo-jakso.
Varhainen tutkimus Sjögrenin toimista on julkaistu 1898:
A. J. Sjögrenin kansanrunokokoelma : Pietarin Keisarillisen tiedeakatemian omistaman käsikirjoituksen XXMVI vol. 20 mukaan julk. A. R. Niemi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 1898.
Lönnrot ja Sjögren (teksti ja kooste: Päivi Laine)
Sjögreniä ja Lönnrotia yhdistää samanlainen tausta – syntyminen suomenkieliseen käsityöläisperheeseen – sekä jo varhain ilmennyt kiinnostus lukemiseen. Myös opiskelu- ja urakehitys noudattivat samansuuntaisia linjoja. Molemmat keräsivät rahaa opintoihin teinilauluilla ja toimimalla kotiopettajina. Kun Sjögrenistä tuli Venäjän tiedeakatemian jäsen vuonna 1829, oli Lönnrot saavuttanut filosofian maisterin arvon ja aloittanut lääketieteen opinnot Keisarillisessa Aleksanterin yliopistossa Helsingissä. Lönnrotista tuli lääketieteen tohtori ja Suomen kansalliseepoksen Kalevalan kokoonpanija ja luoja sekä lopulta 1850-luvulla suomen kielen professori. Sjögrenistä tuli puolestaan vuonna 1844 Pietarin tiedeakatemian suomensukuisten ja kaukasialaisten kansojen kieli- ja kansatieteen akateemikko, mikä oli tieteenalan ensimmäinen akateeminen oppituoli.
Sjögren ja Lönnrot tutustuivat toisiinsa 1830-luvulla Vesilahden Laukon kartanossa, joka oli lääketieteen professori Johan Agapetus Törngrenin ja hänen perheensä kesänviettopaikka. Lönnrot oli toiminut opiskeluvuosinaan Törngrenien lasten kotiopettajana ja juuri Törngreneillä oli merkittävä vaikutus kannustajina kohti tieteellistä uraa. Kalevala ilmestyi 1830-luvun puolivälissä ja Kanteletar vuorostaan vuonna 1840. Lönnrot oli tähän mennessä tehnyt 9 erimittaista tutkimus- ja runonkeruumatkaa, ja kymmenes matka alkoi olla suunnitteilla.
Lönnrot lähti matkaan tammikuussa 1841 saatuaan kahden vuoden virkavapauden Kajaanin piirilääkärin toimesta. Matkan tarkoituksena oli kerätä aineistoa suurta suomalaista sanakirjaa varten ja kiertää Aunuksen kautta kohti Norjan ja Venäjän Lappia. Matka keskeytyi passijupakan vuoksi, ja Lönnrot palasi Suomeen viettääkseen kesän Laukossa. Lönnrot sai saman vuoden lokakuussa matkaseuralaiseksi nuoren Keisarillisen Aleksanterin yliopiston dosentti Matias Aleksanteri Castrénin, jonka kanssa Lönnrot matkusti Kuolan niemimaan Arkangeliin asti. Reitti kulki lähes Sjögrenin vuosien 1824-1829 matkan jälkiä. Sjögren oli siis tässä vaiheessa mitä oivallisin neuvonantaja Lönnrotille. Tämä voidaan havaita myös kirjeenvaihdosta.
Maaliskuussa 1842 Lönnrot kirjoittaa Sjögrenille ja pyytää häntä lähettämään mm. kunnollisen venäjän kieliopin: ”I fall det blifver möjligt, så beder jag ödmjukast Herr Collegii Rådet att till Onega skicka åt mig något dugligt Ryskt Lexicon, hellst sådant, der derivata och composita upptagas under stamorden, och med utsatta accenter, dock ej med fransysk version, utan tysk eller latinsk, eller ock bara rysk ordförklaring. Dessutom en god Rysk Grammatik och någon samling af Ryska Folksånger”.
Sjögren vastaa huhtikuussa ja pahoittelee, ettei ole löytänyt toiveen mukaista venäjän sanakirjaa: ”Jag skynder mig nu att efter Herr Doktorns önskan uträtta det mig lemnade uppdraget med de åstandade böckernas upphandling och afsändande, så godt det varit mig möjligt. Då det ej varit görligt att få en Ryskt Lexicon efter alla Herr Doktorns fordningar---” Kuitenkin Sjögren oli jälleen tehnyt parhaansa ja hän lähetti ison joukon erilaisia kirjoja apuneuvoksi Lönnrotille.
Sjögren ja Lönnrot tutustuivat toisiinsa 1830-luvulla Vesilahden Laukon kartanossa, joka oli lääketieteen professori Johan Agapetus Törngrenin ja hänen perheensä kesänviettopaikka. Lönnrot oli toiminut opiskeluvuosinaan Törngrenien lasten kotiopettajana ja juuri Törngreneillä oli merkittävä vaikutus kannustajina kohti tieteellistä uraa. Kalevala ilmestyi 1830-luvun puolivälissä ja Kanteletar vuorostaan vuonna 1840. Lönnrot oli tähän mennessä tehnyt 9 erimittaista tutkimus- ja runonkeruumatkaa, ja kymmenes matka alkoi olla suunnitteilla.
Lönnrot lähti matkaan tammikuussa 1841 saatuaan kahden vuoden virkavapauden Kajaanin piirilääkärin toimesta. Matkan tarkoituksena oli kerätä aineistoa suurta suomalaista sanakirjaa varten ja kiertää Aunuksen kautta kohti Norjan ja Venäjän Lappia. Matka keskeytyi passijupakan vuoksi, ja Lönnrot palasi Suomeen viettääkseen kesän Laukossa. Lönnrot sai saman vuoden lokakuussa matkaseuralaiseksi nuoren Keisarillisen Aleksanterin yliopiston dosentti Matias Aleksanteri Castrénin, jonka kanssa Lönnrot matkusti Kuolan niemimaan Arkangeliin asti. Reitti kulki lähes Sjögrenin vuosien 1824-1829 matkan jälkiä. Sjögren oli siis tässä vaiheessa mitä oivallisin neuvonantaja Lönnrotille. Tämä voidaan havaita myös kirjeenvaihdosta.
Maaliskuussa 1842 Lönnrot kirjoittaa Sjögrenille ja pyytää häntä lähettämään mm. kunnollisen venäjän kieliopin: ”I fall det blifver möjligt, så beder jag ödmjukast Herr Collegii Rådet att till Onega skicka åt mig något dugligt Ryskt Lexicon, hellst sådant, der derivata och composita upptagas under stamorden, och med utsatta accenter, dock ej med fransysk version, utan tysk eller latinsk, eller ock bara rysk ordförklaring. Dessutom en god Rysk Grammatik och någon samling af Ryska Folksånger”.
Sjögren vastaa huhtikuussa ja pahoittelee, ettei ole löytänyt toiveen mukaista venäjän sanakirjaa: ”Jag skynder mig nu att efter Herr Doktorns önskan uträtta det mig lemnade uppdraget med de åstandade böckernas upphandling och afsändande, så godt det varit mig möjligt. Då det ej varit görligt att få en Ryskt Lexicon efter alla Herr Doktorns fordningar---” Kuitenkin Sjögren oli jälleen tehnyt parhaansa ja hän lähetti ison joukon erilaisia kirjoja apuneuvoksi Lönnrotille.
Kirjeenvaihto
ELIAS LÖNNROTIN JA ANDERS JOHAN SJÖGRENIN KIRJEENVAIHTOA VUOSILTA 1841-1848 FM Päivi Ronimus-Poukka Räätälin pojasta lääketieteen tohtoriksi
Elias Lönnrot syntyi 9.4.1802 Karjalohjan pitäjän Sammatin kappelissa suomenkieliseen käsityöläisperheeseen räätäli Fredrik Johan Lönnrotin ja hänen vaimonsa Ulrikan neljänneksi lapseksi – lapsia oli yhteensä seitsemän. Kuten monet aikansa suurmiehet, Lönnrot osoitti lapsena harvinaisen suurta halua lukea. Hän opetteli itsekseen tavaamaan jo 5-vuotiaana. Tämä synnytti jopa sanaparsia. Kerrotaan, että naapuritorpan emäntä herätti lapsensa sanomalla: ”Nouskaa ylös jo! Lönnrotin Elias on jo aikaa istunut puunoksalla lukemassa.” Vanhin veli Henrik Johan kustansi Lönnrotin Tammisaaren pedagogioon.
Kouluvuodet olivat alituista puutetta – rahaa kerättiin teinilauluilla ja jopa kerjuulla. Lisäksi opinnot keskeytyivät aina välillä ilmeisesti rahanpuutteen vuoksi. Merkittävä myöhemmälle urakehitykselle oli pesti Hämeenlinnan apteekkari L.J. Bjuggin oppilaana. Apteekkarin vävy, lääkäri J.E. Sabelli ja Hämeenlinnan triviaalikoulun rehtori Henrik Långström ryhtyivät Lönnrotin ohjaajiksi ja heidän todistuksellaan Lönnrot pääsi Turun akatemiaan. Turun akatemiassa Lönnrot suoritti filosofian maisterin tutkinnon. Professori von Becker antoi maisterinväitöksen aiheeksi Väinämöisen, jota Lönnrot tutkielmassaan ”De Väinämöine, priscorum fennorum numine” (1827) käsitteli.
Turun vuosinaan Lönnrot toimi lääketieteen professori, arkkiatri J.A. Törngrenin perheessä kotiopettajana. Talvet vietettiin Turussa ja kesät Vesilahden Laukon kartanossa, jonka Törngrenit olivat ostaneet Haminan rauhan jälkeen Kurki-suvulta. Laukosta tulikin Lönnrotin ”tukikohta” aina rouva Eva Agata Törngrenin kuolemaan vuonna 1849 asti, ja juuri Törngrenit toimivat tärkeinä vaikuttajina kohti tieteellistä uraa.
Ensimmäisen runonkeruumatkan Lönnrot teki vuonna 1828. Matka suuntautui Savoon ja Hämeeseen. Samana vuonna Lönnrot aloitti lääketieteen opinnot Keisarillisessa Aleksanterin yliopistossa Helsingissä ja hänestä tuli myöhemmin lääketieteen tohtori. Tohtorinväitös suomalaisten maagillisesta lääketieteestä ”Om finnarnes magiska medicin” hyväksyttiin vuonna 1832. Samoihin aikoihin oli vuonna 1831 perutettu Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, jonka ensimmäiseksi sihteeriksi Lönnrot valittiin.
Kajaanin piirilääkäriksi ja Kalevalan ensimmäinen painos
Valmistumisen jälkeen Lönnrot muutti tammikuussa 1833 Kajaaniin hoitaakseen piirilääkärin tehtäviä ja Kajaanista tulikin Lönnrotin kotipaikka aina vuoteen 1853 asti, jolloin hän muutti Helsinkiin ottaakseen vastaan suomen kielen ja kirjallisuuden professuurin M.A. Castrénin kuoleman jälkeen.
Kajaani oli tuohon aikaan melkoinen kyläpahanen, jossa asui noin 400 asukasta. Talot olivat turvekattoisia mökkejä, ja väestö eli pääosin kalastuksella. Lönnrot vaikuttaa kauhistuneen sikäläisiä oloja, vaikka häntä itseään pidetään hyvin vaatimattomana miehenä. Lääketieteen professori Immanuel Ilmonille Lönnrot kuvaa Kajaania vuonna 1833: ”Kaupunki --- suuri viheliäisyyden pesä ---” Paikallisten ajanviettotavoista mainitaan kortinpeluu totilasin ääressä. Juopottelun hillitsemiseksi Lönnrot laati säännöt raittiusseuran perustamiseksi.
Lönnrot teki monia matkoja, joista viides vuonna 1834 tehty matka oli merkityksekäs erityisesti Arhippa Perttusen laulattamisen vuoksi Latvajärvellä. Kalevalan ensimmäinen painos ilmestyi 1835 ja sen esipuhe on päivätty helmikuun 28. päivälle. Käsikirjoituksen toimitti Helsinkiin postimestari Edvin Montgomery. Lönnrot puolestaan osti Montogomerylta hänen kaupunkitalonsa Kajaanin torin laidalta. Lisäksi Lönnrot hankki maatilan Paltamosta.
10. runonkeruumatka – Sjögrenin jalanjäljillä
Vuonna 1838 Lönnrot matkaili Koitereelle ja Pielisen seudulle ja vietti Mateli Kuivalattaren luona kaksi päivää. Seuravana vuonna olivat vuorossa Nurmes ja Juuka. Kantelettaren esipuhe on päivätty huhtikuun yhdeksännelle päivälle 1840. Tällöin Mehiläinen, jota Lönnrot oli julkaissut vuosina 1836-1838 ja 1840, lopetettiin. Saman vuoden heinäkuussa yliopisto vietti 200-vuotis juhlaansa, jossa Lönnrot oli kunniavieraana. Kesä meni jälleen kerran Laukossa ja elokuussa Lönnrot matkusti Kajaaniin. Tällöin senaatti oli myöntänyt hänelle kahden vuoden virkavapauden suomen kielen sanakirjan toimitusta varten ja hyödyllisten luku- ja oppikirjojen laatimiseksi.
Vuoden 1841 alussa alkoi kymmenes matka, joka oli toisen suurretken ensimmäinen vaihe. Matka suuntautui Suomen Karjalaan ja Aunukseen. Matkan tarkoituksena oli kerätä aineistoa suurta suomalaista sanakirjaa varten. Matka keskeytyi Petroskoissa passijupakan vuoksi, ja Lönnrot palasi kesäksi Laukkoon. Syksyllä matkaa taas jatkettiin, ja tällä kertaa oli mukana matkakumppanikin – Keisarillisen Aleksanterin yliopiston dosentti M.A. Castrén. Castrénin kanssa Lönnrot matkusti Kuolan niemimaan Arkangeliin asti. Sjögren oli tällöin valinnut Castrénin Pietarin tiedeakatemian suunnitteleman Länsi-Siperian tutkimusmatkan kieli- ja kansatieteellisen osuuden suorittajaehdokkaaksi.
Lönnrotin ja Castrénin reitti kulki lähes Sjögrenin vuosien 1824-1829 matkan jälkiä. Sjögren oli siis tässä vaiheessa mitä oivallisin neuvonantaja Lönnrotille. Tämä voidaan havaita myös kirjeenvaihdosta. Sjögren lähetti Lönnrotin pyynnöstä kirjallisuutta ja vastasi Lönnrotin kysymyksiin.
Sjögren innosti matkalaisia perehtymään samojedin kieleen, mutta Lönnrot huomasi pian, ettei sillä ollut yhtäläisyyksiä suomen kielen kanssa ja lähti Sjögrenin kehotuksesta taivaltamaan kohti etelää ja Aunuksen vepsäläisalueita. Castrén jäi perehtymään samojedin kieleen ja valmistautumaan mahdolliselle Pietarin tiedeakatemian tutkimusmatkalle.
Kotiin Kajaaniin saavuttuaan Lönnrot julkaisi aikalaisten iloksi laajoja kuvauksia matkoistaan mm. Snellmanin Saimassa – tosin muutamia vuosia myöhemmin.
Kirjeet Lönnrot Sjögrenille 10.10.1840 Lönnrot Sjögrenille Petrosavodsk, den 21 Martii 1841
Högädle och Widtberömde Herr Collegii Råd!
Den färd till Ryska Lappmarken, hvarom jag i förledne sommar hade äran nämna för Herr Collegii Rådet, har jag nu företagit, men ehuru jag redan för mer än två månader reste ifrån Kajana, har jag ännu ej hunnit längre, än hit till Petrosavodsk. Jag hade redan i sista höst ämnat anträda denna resa, men fick ett förmodadt besök i Kajana af Pastor Stockfleth, som der uti fem veckors tid studerade finska språket och derifrån följde med till Ilomants, hvarifrån han, sedan jag i åtta veckors tid fått begagna hans sällskap, återvände genom Kajana, Uleåborg och Torneå till Lappmarken. Jag åter begaf mig till Olonetsiska Finnarne i Salmis, Tulomajärvi, Weskelys och Säämäjärvi, uppå hvilka trakter jag någon tid studerat deras dialekt och flere gånger förargats öfver dess uppblandning med ryskan. Så bortskämdt, som finska språket också är i nejderna af Åbo, så är det dock ojemförligt renare, än detta Olonetsiska språket. Af presten i Säämäjärvi fick jag en Kateches med slavonska stilar tryckt på Olonetsiska, år 1804. Dess språk är följande: Ensimäine kysyndu. Midämyö sinä sanottos ristikansu? – Sanon: Sidämyö, mi minä uskon jumalah meiän spaasale syndyle, i pien hänen pyhitetyn sakonan. – Toinen kysyndu: Mih opastav ristitysen viero? – Sanon: Opastav joga toves, i joga hyvän laaindah i mill väljattu sanottu kniigois pagisioin i apostoloin; a lyhembi raadi minun mustondah kai se kirjutettu lujas vieros meiän ristikansoin, kudam luja mieles pien, i konsu pidäv se sill manerill lugen: uskon yhteh jumalah isäh, i muidu. – Så ungefär lydde prestens uttolkning af den vidunderliga texten. Casus elativi ändelse ta tyckes helt och hållet hafva gått förlorad, och då ändelsen a af Inessivus äfvenledes bortfallit, äro begge casus nu lika och lyktas på s. Consonantsammansättningar mb, nd, ht (hd) m.m. förblifva merendels oförändrade, äfven då stafvelsen blifver sluten. Ännu har jag ej lyckats upptäcka något spår till personalsuffixer i denna dialekt. Men åtskilliga genuina egenheter har jag tid efter annan antecknat. Så t.ex. den karelska plurala ändelsen –loita nyttjad äfven vid enstafviga ord, suoloita, työlöitä för soita, töitä; dessutom sådana diminutiver som kivilöinen, mäkilöinen, jokiloinen m.m., hvilka troligen äro sjelfva deriverade af förut i språket befindtliga andra diminutiver kivilö, mäkilö, jokilo. Äfven af flersatfviga adjectiver på a bildas comparativus ofta med e: pohatembat, matalembat för pohatammat, matalammat. Pois heter öfverallt ääreh, hvaraf det ehstniskan järrele. Allmogen kallar till skillnad ifån suomen kieli sitt språk till lyvvin kieli. Nominativ är troligen lyyti – åtminstone har jag någon gång hört benämningen lyytiköt, lyytikköläiset gifvas åt folket – ordet lyyti torde åter härleda sig ifrån ryska ljudi.
Efter par dagar begifver jag mig härifrån åter på landet och tänker i början af Maj vara till kem, för att derifrån med första öppet vatten färdas till Archangel. Hela sommarn kommer jag att tillbringa i Ryska Lappmarken och vintern derpå i den Norska. Skulle några grammaticaliska eller andra hjelpredor till det Samojediska språket finnas, så vore jag hugad att ifrån Archangel till några månader först besöka samojederna, men så radlös jag nu skulle komma dit, kunde jag ej inhemta mycken kännedom om deras språk, och stode att fås i bokhandeln, så beder jag Herr Collegii Rådet hafva godheten och skicka den till mig i Archangel, hvarest jag ännu i medlet af maj befinner mig, i hvilket fall Herr Collegii Rådet äfven för utläggningen derföre godhetsfullt ville gå i förskott. Med lappska böcker är jag temmeligen väl försedd, och har löfte af Pastor Stockfleth att få andra tillskickade till mig i Archangel.
Jag beder om min hellsning till Herr Collegii Rådets Fru och har äran framhärda med högaktning.
Herr Collegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
P.s. Den hos allmogen vanliga förkortningen af ryska dopnamn tyckes bestyrka, att Grekiska trosbekännelsen i Finland förr varit ganska utsträckt. Ortnamn, sådana som Sakkola, Ahtola, Mikittä, Kostala, Harola, Hurola, Vakkala, Kuismavaara, Larila, Larinsaari, Nesterinsaari, Teppana, Nastola, Jormas, Jormua m.m. tyckas härleda sig af ryska dopnamnen: Sakko (Zacharias), Ahto (Autonomus), Mikittä (Nicetas), Kosta (Constantinus), Haro (Chariton), Huro (Gurij), Vakka (Vakaa), Kuisma (Kosmus), Lari (Hilarion), Nesteri (Nestor), Teppana (Stephanus), Nasto (Anastasius), Jorma och Jormu (Hermolaeus).
Lönnrot Sjögrenille Kola, den 23 mars / 4 April 1842
Högtärade Herr Collegii Råd!
Om vår resa till Inari och till Stockfleth i Norge lärer Mag. Castrén hafva skrifvit, hvad derom kunde vara att säga. I Inari dröjde vi ännu par veckor efter det han skref sitt bref till Herr Collegii Rådet. Derifrån reste vi öfver Patsjoki och Sönnikylä (Syngel) till Kola, hvarest vi nu i några veckor uppehållit oss och derunder studerat Ryska, uta hvilken man i Ryska Lappmarken ej gerna kan hjelpa sig. En kort utfart gjorde vi härifrån till den närmast belägna Lappbyn, Kildin, men uppehöllo oss der ej länge, då Lapparne derstädes, förekommo oss att vara bortskämda af sitt grannskap med Kola, och de dessutom försäkrade sig tala alldeles samma dialekt, som det talas i Maaselkä (vid norra ändan af Imandra), dit vi nu efter par dagar ämnat afresa. Enligt öfverensstämmande uppgifter af Lapparne i Syngel och Kildin tala Lapparne i Muotka, Petsamo, Patsjoki, Näytämö, Syngel och Notosero på en och samma dialekt utan någon af dem sjelfva märkt olikhet, men en annan gemensam dialekt talas af Lapparne i Kildinskij, Voroneskij, Lävoserskij, Semiostrofskij och Maaseljskij Pogost. Om språket i Jokostrof och akkala eller Babinska har jag hittills ej fått annan upplysning, än att det skiljer sig ifrån Maaselkä och Kildinska språket; troligen sluter det sig till den förra dialekten.
Ännu mindre vet jag något om terska Lapparnes språk, antigen det utgör en tredje dialekt i Ryska Lappmarken, eller sluter sig till någondera af de andra. Angående de lappska dialekterna har jag numera den öfvertygelsen, att de ej skilja sig så mycket ifrån hvarandra, som Rask föreställt sig. Vore man rigtigt hemmastadd i någon dialekt, så kunde man på kort tid lära sig den andras egenheter och ganska väl hjelpa fram sig. Med hvad vi af den Norsska Lappskan inhemtat kunde vi så i Kildin, som Syngel uti lättare saker göra oss begripliga, och skulle hafva hjelpt oss så mycket bättre, om vi varit rigtigt inne i den Norsska Lappskan. Af högsta vigt för den Finska språkklassens studium vore att få de Rysk-Lappska mun-arterna noggrant undersökta – men dertill skulle fordras en flerårigt arbete, äfven för en Finne, som för sitt modersmål bättre egnade en sådan undersökning, än någon annan. Äfevn Inari-dialekten fordrade en sådan undersökning, om eljest någon allmän Lappsk Grammatik och allmänt Lappskt Lexicon skall för framtiden kunna påväntas.
Härifrån resa vi nu till Maaselkä, uppehålla oss der någon vecka, och likaså i Jokostrof eller ock i Babinska, hvarefter vi med sista föret tänkt begifva oss till Onega för att träffa Archimandriten Venjamin och hans Samojediska arbeten.
I fall det blifver möjligt, så beder jag ödmjukast Herr Collegii Rådet att till Onega skicka åt mig något dugligt Ryskt Lexicon, hellst sådant, der derivata och composita upptagas under stamorden, och med utsatta accenter, dock ej med fransysk version, utan tysk eller latinsk, eller ock bara rysk ordförklaring. Dessutom en god Rysk Grammatik och någon samling af ryska folksånger.
I sådant fall vore min anhållan, att Herr Collegii Rådet äfven ville förskottsvis gå i penningutläggning för dem, ty jag kan ej på förhand veta deras pris. Med fullkomligaste högaktning har äran framhärda Herr Collegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Kan den Syrjänska öfversättningen af Matthei Evang. fås, så beder jag äfvenledes om den till Onega – den karelska, hvaraf Gottlund i Otava II del anför prof, lärer ej mera vara att tillgå i Bokhandeln. Lnr.
Lönnrot Sjögrenille
Archangelsk, den 2 Junii 1842
Höglärde och Widtberömde Herr Collegii Råd!
Jag är Herr Collegii Rådet mycket förbunden för böckerna, hvilka jag här i Archangelsk erhöll jemte högtärade skrifvelsen af den 14/26 sistvikne Aprill. Vi kommo allsicke att passera Onega, emedan vi i Kem blefvo underrättade derom, att Archimandriten Wenjamin för der närvarande uppehöll sig i Archangelsk, der vi också träffat honom vid god helsa. Han emottog oss mycket välvilligt, och förklarade sig benägen att lemna oss undervisning i Samojediskan, likväl med vilkor,a tt vi utan hans särskilda tillstånd ej skulle få meddela deraf något åt andra, vore sig mundtligen eller skriftligen. På förhand genomgick han dock kortligen, uppå tvänne aftnar, sin grammatik med oss, hvaraf jag tyckte mig finna, att Samojediskan, i fall den har någon slägtskap med finskan, dock har den så afslägsen och ringa, att det för mig alldeles icke kan löna mödan att studera det språket. Icke ett enda af räkneorden var likt med finskans, ej ens så likt som ryskans (venäjää) med viisi (viiti), seitsemä, sata, tuhansi, och det samma var fallet med pronominerna. Af en här boende samojed har jag dessutom frågat åtskilliga enskilda ord, men icke heller sålunda lyckats upptäcka någon större likhet. Och dermed har jag tills vidare slutat min kurs i samojediskan, ty att dermed förlura tiden anser jag vara ganska ändamålslöst för mig, hellst jag framdeles, sedan Wenjamin lyckats få sin grammatica, lexicon och evangelierna tryckta, och ännu mer, sedan resultaterna af Herr Collegii Rådets och Castréns undersökningar blifva bekanta, med mindre möda och tidspillan kan lära samojediska, så mycket det för mig blifver nödvändigt. Alltså lemnar jag samojederna, och begifver mig nu härifrån till Tjuderna på de trakter, der de enligt Herr Collegii Rådets skrifvelsen anträffas, hvarigenom jag hoppas inskörda mycket mer för finskans grammatik och lexicon, än det af samojediskan varit att påräkna. Hos tjuderna tänker jag vistas ända till sena hösten, hvarefter jag öfver Olonets och Sordavala begifver mig hem till vintern. Men skulle jag få tillfälle d.v.s. permission, så ville jag gerna sommarn derpå resa till Ehstland och Kurland, emedan man af de ehstniska böckerna dock icke kan inhemta och lära sig Ehstnisk så att man på något tillförlikigt sätt kunde jemföra språket med finskan. Det vore nämligen min önskan att kunna åstadkomma en komparatif grammatik för finskan, olonetsiskan, tjudiskan, ehstniskan och lappskan, åtminstone hvad de särskilta formernas etymologi och formläran i öfrigt beträffar. Och dessutom vore äfven i lexikaliskt hänseende en noggrann jemförelse af dessa språk alldeles vumbärlig, emedan man ofta ej kan komma på ordens grund bemärkelse uti ett enda af dessa språk, och de dessutom kunna ömsesidigt rikta hvarandra. Äfven med lappskan blef det ännu ett halfgjordt arbete för mig – om ens halfgjordt – så att jag väl åtminstone en vinter borde resa hos hem. Så mycket vann jag dock med denna vinter, att jag vid begygnandet af de tryckta hjelpmedlen för lappskans studium ej mera så lätt, som eljest kunnat ske, vilselades af den ofta bristfälliga orthografien, och dermed får jag lof att tills vidare vara nöjd. Min resa härifrån sker nu öfver Kargopol söderut, hvarifrån jag genom Ladeinopolska kretsen återvänder till de sydvestra trakterna af Onega sjön. Om icke förr, så åtminstone ifårn Olonets skall jag hafva nöjet underrätta Herr Collegii Rådet om, huru resan aflupit. Jag är mycket tackskyldig för de uppgifter om tjudernas vistelse orter, hvilka jag i tvänne Herr Collegii Rådets bref af sistledne år erhållit, och hvilka nu komma mig så väl till nytta.
Enligt Herr Collegii Rådets önskan skickar jag nu ej några penningar för de uppköpta böckerna, utan antecknar dem, tills Herr Collegii Rådet åter inflyttat till Petersburg, till hvilken tid jag öfver möjligen kan få veta postoafgifter. De voro för mig så mycket mer välkomna, som Castrén och jag här komma att taga skilda vägar, och den ena af oss eljest varit nödsakad att blifva utan ryskt lexicon, då vi blott hade ett enda, och här i Archangelsk ej finnes någon boklåda. I fall Herr Collegii Rådet vid ankomsten af detta ref ännu skulle bo i Petersburg, så önskade jag ytterligare på Wyitegra få en liten bok mig tillsänd, neml. (venäjää). Det är en grammatik, om havrs tillvaro jag förut knappt visste, men hvilken jag nu har till låns af Wenjamin, och utskrifves deraf det som särskilt rör Olonetsiskan, emedan jag fruktar, ett Herr Collegii Rådet redan bor på landet och jag således ej kan erhålla sjelfva boken.
Med högaktning och värdand har äran forblifva
Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
(Lönnrotin muistiinpanot Sjögrenille lähetetystä kirjeestä, syyskuun loppu 1842, r,*, ei mikrofilmillä)
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 7 januari 1843
Högädle Herr Collegii Råd!
Ehuru redan mot slutet af October återkommen ifrån min resa har jag ändatills nu dröjt med att skrifva till Herr Kollegii Rådet och hellst liqvidera för de böcker, hvilka jag i sistledne sommar i Archangelsk erhöll. Som jag af det dem åtföljande brefvet fann, att de ej kostat mer än 25 Rubel, så får jag nu med mycken tacksamhet denna min skuld afbörda, och öfversändningsportot med 3 Rubel, viljandes framdeles gerna tillskjuta hvad som för det sednare kan brista. Egentliga orsaken dertill, att jag sålänge försummat denna liqvid är den, att jag alltid hoppats få mina tschudiska språkanmärkningar redigerade och i det fallet gerna önskat meddela Herr Kollegii Rådet ett utdrag af de samma, dels derföre att jag vet Herr Kollegii Rådet intressera sig för ämnet, dels i afsigt att sålunda kunna få några möjligtvis felaktiga observationer anmärkta och rättade. Men såsom jag fruktade, har det gått, att jag här hemma nödgats låta hela det arbetet hvila, hvarföre sagde språkanmärkningar annu befinna sig i samma skick som vid min hemkomst. Utom annat förekom den tschudiska verbbygnaden mig högst interessent. De ryska verbformerna hade i flesta fall sina motsvarande i tschudiskan --- I likhet med Lappskan hade det ett särkilt inchoativum, som formerades af alla verber (och tillochmed af alla särskilta verbformer), t.ex. andaskanden, - skata, begynner gifva, andleskanden, lugeskanden, opendaskanden, salptaskanden, valmitseskanden, af andan, andlen, lugen, opendan o.s.v. Troligen har samma form genom Svenskan och Tyskans inflytelse gått förlorad för Finskan och Ehstniskan, till skada för språken. Äfven personaländelserna äro ganska märkvärdiga t.ex. katsun, katsut, katsub, katsumai, katsutei, katsuba l. katsutas, negative: en, et, ei katsu, emai, etei, eba ( eller ock en, et, ei) katskoi; reflexive: katsumoi, katsutei, katsuse, katsumoisei, katsuteisei, katsusei l. katsutasei, reflex. negative: en… katste, emai…katskoisei. Särskilta (i Finskan ej förekommande) tempora (eller modi) hörde jag sådana som t.ex. maksneisin bildadt af praesens Conjunctivi maksnen, och betyd. kanske jag skulle betala; hvarjemte vårt vanliga maksaisin också förekom. Likaså för vårt: olisin maksanut sade Tschuderna: minä maksnuisin som böjdes såsom vanligt, -sin, -sit, s, -simai, -sitei, -siba. Conjuctivus har således åtminstone följande tempora: maksnen, maksaisin, maksneisin, maksnuisin, och Indicativus tyckes äfven skilja emellan imperf. maksoin och perfectum maksnu. Nomina erbjödö äfvenledes flere märkvärdigheter med sina många diminutiver, sina kasus-ändelser, slutvokalens frånvaro i nominativus uti många fall m.m. Suffixerna funnos väl ännu, men nyttjades litet, utom men några pronomina. Egna bokstäfver voro à emellan ä och a; â emell. o och a; ê emel. i och e; ê emel. e och o; --- kanske ännu några flere. Jag har betecknat dem här efter det jag då för tillfället valde till beteckningssätt. I fall jag nu får tid på våren så har jag tänkt skrifva för Suomi någon artikel om Tschudiskan; materialierna dertill utgöras af en Rysk Cellarius, hvilken jag ifrån början till slut genomgick hos Tschuderna, öfversättande alla Ryska ord, som de kunde återgifva på sitt språk, af omkr. ett dussin sagor, åtskilliga ordspråk och gåtor, samt fraser ifrån Ehrströms R. Grammatik och Geitlins R. Tolk, några Conjugations- och Declinations tabeller m.m.
Emedan posttimman snart utgår, måste jag här afbryta, hafvandes äran att framhärda med högaktning och vördnad
Högädle Herr Kollegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot Sjögrenille lähetetystä kirjeestä (muutama rivi) 9.10.1843, r., *
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 13.10.1843
Högädle och Vidtberömde Herr Collegii Råd!
Sedan jag utaf ett ifrån Hfors nyligen erhållet bref inhemtat, att Herr Collegii Rådet ännu ej personligen deltagit i den Siberiska expeditionen, utan fortfarande vistas i Petersburg, så får jag ändteligen afbörda min gamla skuld för de till Archangelsk i förledet år afsända böckers postporto. Ännu ligga mina tjsudiska samlingar ovidrorda, hvartill orsaken är, att min tid hela året varit tämmeligen upptagen af läkaregoromål. De lediga stunderna har jag på sednare tider användt till redigerandet af finska gåtor / suomen Kansan Arvoituksia /, hvilka tillsammans med de af Ganander år 1783 utgifna 337 Gåtor nu utgöra omkring 1400. Af Toinen kirja utaf Muinais-ajan Historia i Mehiläinen har hittills ej utkommit mer än de 32 sidorna, hvilka belöpa sig på Mehil. För år 1837, ty på det derpå följande året utkom samma månadsskrift icke, och åren 1839, 1840, upptogs det historiska arket först af Suomen och derpå af Wenäjän historia. Straxt efter det, som jag af det med Bergmästaren Laurell erhållna brefvet fann, att Herr Collegii Rådet saknade de tvänne sednare årgångarne, anmodade jag Dr Rabbe i H:fors att skicka dem till Herr Collegii Rådet. Förmodligen har han redan efterkommit min önskan derutinnan, och beder jag Herr Collegii Rådet hålla dem tillgodo, såsom ett ringa högaktningsvedermåle. Då ingen Finsk tidning på de sednare åren utkommit, så var jag sinnad att för nästa år börja åter med Mehiläinen, men då jag sedermera hört, att ifrån det nya boktryckeriet i Kuopio är ämnadt att i nästa år utgifvas så en finsk som en svensk tidning, så lemnar jag gerna det tidsödande arbetet med min tidskrift, hellst jag svårligen hinner ens med åtskilligt annat, hvarmed jag emellanåt varit sysselsatt. Sådana omhänder hafvande opuscula äro 1 en för finska allmogen skrifven Finlands historie, hvilken redan till Carl XI:tes tid är färdig; 2 en Finsk Grammatik, till hvars utarbetande jag fått flere uppmaningar, och hvars etymologiska del också redan är nästan färdig; 3 en Finsk Chrestomathi för skolor och gymnasier; 4 en arithmetik för Finska allmogen; 5 Ordnandet af Finnarnas loihturunot och utgifvandet af dem i en fullständig samling; 6 en dylik samling af Finska allmogens nyare runor. Men redan allt detta, att förtiga utarbetandet af ett nytt finskt Lexicon, skulle fordra flerårigt arbete under bättre ledighet från helt och hållat heterogena sysselsättningar än jag hafver eller framdeles kan påräkna. Understundom har jag inbillat mig, att en Gymnasii Lectors tjenst skulle lemna mig mera tid för andra sysselsättningar, och derföre äfven funderat på att söka mig en sådan, när det nya Gymnasium i Kuopio kommer att inrättas; men när jag närmare betänker mig öfver saken, så är dermed föga vunnet, emedan hvart och ett embete, om det ej vårdslösas, medtoger tiden för sig sjelft. Det bästa vore att kunna lemna allt ombete och allslags tjensteberoende; skada endast att det icke låtes göra sig, då i vårt land intet skrifsställeri, om ej möjligtvis öfversättandet af pietistiska böcker, kan nära sig sjelft.
Till Herr Collegii Rådets Fru har jag att framföra helsningar ifrån Apothekaren Malmgrens fru härstädes, Alvina Westerlund. Med anledning af hennes fordna på Strömsdal gjorda bekantskap anmodade hon mig redan för längre tid tillbaka, att om jag någon gång skrefve till Herr Collegii Rådet, helsa frun ifrån henne. Hon har en godfruktig eller pietistisk man och med honom två söner och en dotter; lefver öfver sjelf lika pietistiskt och deltager ej i ”verldsliga” sällskaper och nöjen. Föröfrigt må de väl och hafva väl förhofrat sig på denna ort, så att huset troligen är det förmögvarti i hela staden och dess närhet.
Med högakting och värdad framhördan
Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot.
Lönnrotin kirjekonsepti Sjögrenille lähetetystä kirjeestä 10.11.1843, r , k* (ei löydy)
Lönnrot Sjögrenille Kajana den 17 November 1843
Högädle Herr Collegii Råd!
Till svar å Herr Collegii Rådets ärade skrifvelse af den 13/25 nästlidne October får meddela, att jag med det lexicografiska arbetet hittills ej hunnit särdeles långt, bestående det förnämsta af, hvad deruti gjordt blifvit, uti samlingar af ord, men hvilka till det mesta ej ännu äro införda på sina behöriga ställen, ännu mindre försedda med bemärkelser i den ordning, som de härledda ur hvarandra i ett ordentligt lexicon borde finnas. De ordsamlingar, som jag äger till förökande af Renvalls ordförräd, äro gjorda af scl. Lector Keckman, af hofrättsrådet Asp, af kyrkoherden Höjer, kapellanen Dahl, curam gerens Liljeblodh, af underteckna sjelf, och tyckas tillsammans uppgå till ett lika stort antal, som deras, hvilka förut finnas i Renvall.
Det blifver således redan i och för sig att ej alltför lätt arbete med att få dem hellst ordnade, hvarefter sedan likväl återstår det förnämta, nämligen att på åtskilliga orter af landet förvissa sig om åtskilligas bemärkelse och bruk, i synnerhet sådanas, hvilka de respective samlarene förklarat med tecknet (?), derpå, att jemföra alltsammans, såvidt ske kan med beslögtade estniska, tjudiska och lappska orden, ordna bemärkelserna, utföra phraseologin, och slutligen renskrifva alltsammans. Här under tjenstgöringen har jag alldeles intet vågat ihop med hela det lexicaliska arbetet, utan på lediga tider sysselsatt mig med åtskilligt annat, hvars slut jag åtminstone kunnat hoppas få engång skåta. Sålunda försökte jag under förra hälften af året att sammanskrifva finska folkets historie på finska, hvilket arbete, ehuru redan utgörande åtskilliga smärre häften, dock måste blifva hvilande vid Carl den XI:s tid, emedan inspections – och andra resor under sommaren ej lemnade mig någon tid öfrig till dess fortsättande. Nu har jag åter om hösten haft något mera ledigt, men användt ledigheten till slutliga redactioner af finska gåtor, hvilka Litteratur Sällskapet i H:fors lofvat befordra till tryckning. Gåtornas antal utgör 1679, hvaraf dock flere äro varianter till hvarandra. En par veckors tid torde de ännu syssesätta mig och sedan har jag tänkt börja med utarbetandet af en finsk grammatik, hvarom jag af bekanta fått flerfalldiga påminnelsen, och hvars brist, sedan von Beckers grammatik för länge sedan utgått ur bokhandeln, blifvit allt större och större efter finskans införande bland undervisningämnen vid gymnasierna. Ett annat företag, som jag länge haft i sinnet, vänligen att ordna finnarnes trollrunor (loihturunot) måste jag uppskjuta till framtiden. Samlingen af endast dem, hvilka jag redan äger, skulle komma att upptaga en ungefär likastor volym, som Kalewala-runorna, och vore till utredande af finnarnes fordna hadendom, hvarmed andra kunde sysselsätta sig, högst nödvändig att fås tryckt.
För att så för ett som annat kunna bättre bestämma min tid, än för mig nu, såsom ensam ortens läkare, är möjligt, har jag tänkt lemna hela medicinen och söka något lectorat vid det nya gymnasium, som i Kuopio under nästföljande år kommer att organiseras. I nästa års början har jag ämnat begifva mig till Borgå för att speciminera, troligen för lectoratet i grekiskan, hvilket ej vore så himmelsvidt skildt ifrån de finska funderingarne, som medicinen är det, ej heller gör samma anspråk derpå, att man helt och hållet för det borde reppoffra sin tid, likadan man det borde för läkarekonsten om man strängt ville uppfylla sina skyldiheter.
Hvad nu ytterligare det finska lexicon beträffar, och emedan jag ej ens kan hoppas att på kortare tid, än fem år, få allt färdigt, så att tryckningen kan begynnas, den dessutom medtagen ett år eller mer, så vore önskligt att Uspenskij begynte med sitt lexicon utan att vänta derpå. Mycket gerna finge han begagna mina tillsamlingar, likasom jag äfven eljest ej ville undandraga mig att gå honom tillhanda, der det kunde behöfvas. Kommer jag att flytta till Kuopio, så kunde han ju till någon tid komma dit, hvilket ej blifve så dyrt för honom, att han dertill skulle behöfva stora rese-omkostnader. Här i kajana vore det svårare om rum, och dessutom kommer jag att, såsom jag först nämnt, från årets början vara några månader borta, äfvensom jag sedermera under sommaren ej kan räkna på mycken ledighet, emedan Stockfleth lofvat komma hit i nästa vår och qvardröja hela sommaren, och jag under den tid får fullt upp att göra med lappskan. Så mycket mera borde Uspenskij uppmuntras att ju förr, dess bättre, fullborda sitt arbete, som det äfven för oss finnar blefve ett i många afseenden nyttigt verk.
Angående det lexicon jag tänkt utarbeta, ville jag gerna vid tillfälle inhämta Herr Collegii Rådets tanke angående versioner, om den utan svenskar borde göras äfven på något annat språk. Sjelf har jag tänkt att ordens hufvudsakligaste bemärkelsen, men ej phraseologien, borde återgifvas äfven på latin, för att verket ej skulle blifva en alldeles sluten bok för andra än svenskar och finnar.
Med högaktning och värdnad framhärder
Högadle Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Ett bref af vår aptekare till Dr Crusell får vidfoga. Skulle Crusell ej finnas der, eller Herr Collegii Rådet eljest ej komma i tillfälle att lemna honom brefvet, så får det, såsom dess skrifvare sagt, förrtöras
Sjögren Lönnrotille 25.3./6.4.1841
Wärdaste Herr Doktor!
Med särdeles nöje emottog och les jag Herr Doktorns interessanta skrifvelse ifrån Petrosawodsk. Äfven utan ortsuppgift vittnar densamma om att Herr Doktorn vistats uti Olonetska Guvernmentet och sysselsatt sig med dess finnars språk Skada blott, att Herr Doktorn icke berest samma guvernments wästra hälft vidare åt söder, för att nogare lära känna de särskilda märkvärdiga nuanserna uti språket hos den finska befolkningen sträkande sig med uti afbrott genom. Ryssar vid såvis staden öfver denna uti Adejerpolska kretsen och sedan är på Novgorodska guvernementet i söder. Dock äfven norra delen, der Herr Doktorn nu torde wistas, har sitt stora interesse, och så mycket mer, som den finska massan der är mera kompakt, och språket i samma mera i försökande i alla fall både värmare den egentelig finskan och mera rent. Jag rigtar nu mitt svar i stället för Archangelsk efter anvisningen till Kem, i förmodan, att det ännu skall upptjena Herr Doktorn der före afresan till Archangelsk. Härtill beveker jag hufvudsakligen äfven af Herr Doktorns begäran den. Okså nå den väl redan --- märket alaktes öfver prädig, emedan Herr Doktorn utan sinful snartsigdt utan tillkänner Kalewala, och således åter mina anvisningar nog vet, hvadt hvart enskildt styck hörd. Do nu onämnda modificationerna i planen för mina exemplar och afskriften blefvo utan dess äfven derigenom nödvändiga, att uti mina varu, såsom herr Doktorn vid denna skär skådande kommer sjelf att vise, händelsernas ordning och i följe deraf äfven de handbande personernes ordning icke alltid öfwerens stämmer med Kalewala och afvikelserne ej inskränka jag blott till enskilda ord eller endsin, wore jag då att dessa olikheten äro urspannsliga, der höra tillskrifvas confusion hos runornas upphofsmän subjective, eller och, hvad som synes farligast, båda omständigheterna tillsammans.
Om interpunktiva och andra dithörende mindre nåhvedtliga omständigheter har jag icke gifvit mig tid att bekynna mig. Det må Herr Doktorn sjelf konstituren efter sammanhanget och mal innehållandet, hvilka för mig i tiden ungasten vart hufvudsaken såsom saket war redan vid sjelfva uppsaknandet af originalerna. Allt hvad som här blifvit nufändt om interpunktion gäller och om ortbiografien, som derföre ock är helt simpelt --- djäknen efter mina originalier, vid hvilka min princip under upptaknandet var att reproducera språk och uttal såsom jag då för mig sjelf tyckte i höst vara mest passande. Ännu hör jag anmärka, att mina excerpta och afskrifta äro upptecknande i 2 spalter, hvilka hvardera för sig sjelf i sin särskilda ordning äro fortlöpande att läsas, såsom jag och entydt det genom dubbel paginering på samma sida 1a, 2b, 3c och så widare, på det Herr Doktorn må fortskrida först längs numrarne och sedan längs bokstäfverna, mera i inskriptioner i klipper. Af isländska sagor kunde man sluta till att sådana borde eller kunde finnas, och dessutom hörde jag i Archangelsk min förmodan bestyrkes genom några - visserligen dunkla och osäkra sagor, att sådana der gamla inskriptioner ur å kusten skulle finnas. Skulle det å ort och ställe nerdh befanna sig, så vore det en himlig sak, att få af dem en så noggrann copie som möjligt med fullständig beskrifning om stället. Hvem vet, till hvilka interessanta data det kunde föra?
Oändeligen kär skall det vara mig, att tid efter annan erhålla några underrättelser om Herr Doktorns vidare resa, hvartill jag af innersta hjerta önskar Herr Doktorn endast fortfarande hälsa; ty om Herr Doktorn med, interesse och öfver är jag fullkomligen öfvertygad, och de - uppehålla äfven hälsan i uti högsta möjliga grad. Låt mig nu till en början äran den ytterligare afresan ifrån Archangelsk veta huru det lyckat att få reda på Archimandriten Wenjamin. Och sedan kom det blifva tillfälle att skrifva åtminstone ifrån Kola. Min hjertliga hälsning till Stockfleth, när han framdeles råkas. Jag förblifver med den varmaste högagtning,
Herr Doktorns ödmjuke tjenare
A.J.S.
Sjögren Lönnrotille 14./26.4.1842
Höglärde Herr Doktor!
Jag skyndar mig nu att efter Herr Doktorns önskan uträtta det mig lemnade uppdraget med de åstandade böckernas upphandling och afsändande, så godt det warit mig möjligt. Då det ej varit görligt att få en ryskt lexicon efter alla Herr Doktorns fordningar, så har jag resolurat mig att köpa och sända Oldekops, såsom ett af de fullständigaste. Reiffs skulle hafva varit inrättadt, såsom Herr Doktor önskade i afseende å anordningen och den fullständiga accutuationen, tillika med hänviste likheten med diverse andra språk, men har förklaring af orden endast på franska. Oldekop har åtminstone och det deremot för sig att vara till bruket beqvämare hälst för en resande. - Såsom grammatik medföljer Gretschs praktiska språklära och dessutom Sukarofs samling af ryska folkvisor, den bästa och fullständigaste ehuru det att äfven dess format är ganska beqvämt. Alla 3 artiklarne fann jag uti en bekant bokhus och fick för dem mycket billigt för 25 Rubel, hvilket är mycket under det nemlige boklådspriset. Hvad transport-kostnaden med posten kann belöpa sig till, vet jag icke förut säga, ock skall framledes derom underrätta, om den skulle blifva så stor, att det löner mödan att tala derom. Också är det ingen brådsten med betalningen öfverhufvud, hälst icke något svar ifrån Herr Doktorn torde hinna ankomma, förrän jag flyttat ut på landet, då jag icke ens önskar att få något penningsbref i anseende till de vidlöfligheter, som äro förknippade ord deras utförende, och det möjligen kunde hända att brefvet sändes tillbaka, om postiljaren hör, att jag ej bor i staden, då man genomligen sjelf skall underskrifva den tryckte kungörelsen om dess ankomst och sedan sjelf dermed inställa sig med derå skrifvat intyg af den autoritet, hvarmed man tjenar, för att nedfå brefvet ifrån posten. Alltså betalningen lemna vi tills vidare nortän; nog skulle jag sjelf framdeles wid lägligare tillfälle för mig påminna derom. Måtte nu blott böckerne snart, rigtigt och i oskadadt skick komma till Herr Doktorn tillhanda ock Herr Doktorn blifva nöjd med denen! - Jag har skyndat mig med deras affärdande, att de måtte häldre före Herrarne ankomma till Onega och der qvarblifva posto restande, än sednare, emedan det vore nu möjlighet, att Archimandriten Wenjamin ändast icke vore uti sitt korskloster, utan i Archangelsk, i hvilket fall herrarne troligen icke skulle vidare uppträna sig i Onega utan resa längre till Archangelsk. Jag är just nyfiken att med tiden få underrättelser genom herrarne, huru de af honom blifvit mottagen och huru det är med hans hälsa. - Föröfrigt tviflar jag icke uppå, att han skall mottaga herrarne efter önskan, om han blott är frisk. - Det är en man, uppå hvilka jag sätter ett mycket stort värde till följe af allt, hvad jag genom egen erfarenhet och andras vittneslärd känner om honom.
Min hjertliga hälsning efter ankomsten af detta bref! En annan hans härvarande bekante likaledes ifrån en resa dit upp till norden och speciellt till samojedrar, doktor Schrenk, en naturhistorions, är ännu uppå sin naturhistoriska resa till Sibirien.
Om herrarne komma till Archangelsk och der träffa af mera forna bekanta, den lutherske pastorn Rechman, direktorn för den ryska skolan Seifert, en lärare Unfiedt vid densamma, så hälsa dem hjertligen ifrån mig. Utan tvifvel erinna de sig mig ännu, ehuru jag sedan icke mer haft några speciella relationer med dem. Måtte herrarne der tillbringa sin tid så angenämt, som jag det gjorde år 1826 under en hel sommars vistelse efter återkomsten ifrån Mesen och Pinega och ännu knapt tillfriskand efter en svår sjukdom, som å den sistnämnde orten var nära att föra mig i grafven!
Öfverhufvud fann jag societeten af utländningar boende i Archangelsk mycket bildad ock angenäm; flera af dem visade mig en stor välvilja och vänskap, så att jag ännu med särdeles nöje erinrara mig dem. Dock äro åtskilliga af de personer, med hvilka jag då kam i närmare relationer redan antariskt döda, och andra lära vara äfven aflidne, om hvilka jag icke erfarit det, hälst jag såsom lagdt, icke mer med några derstädes stått i några skriftliga relationer.
Med högagtning förblifver jag Herr Doktorns
ödmjuk. tjenare
And. Joh. Sjögren
Sjögren Lönnrotille
2./14.2.1843
Bäste Herr Doctor!
Med min svåger Bergmästaren Laurell afsände jag i förledne wecka ett bref till Herr Doctorn, innehållande svar uppå Herr Doctorns interessanta bref ifrån slutet af förledne år med inneslutna 28 Rubel, hvilka också uppå 2 Rubel när motsvarade den summan, som jag i förledne vår vid uppköpet och afsändningen af de ryska böckerna med posten till Archangelsk hade avlagt. Uti samma mitt bref begagnade jag tillfället att förege min 1840 vid jubelhögtidligheterna i Helsingfors gjorda bön att om completterandet af Mehiläin för år 1837. Dagen efter det min svåger Gustaf afrest, hämtade mig en ifrån Helsingfors till Moskwa resande student det saknade December häftet jemte en liten skrifvelse redan ifrån October månad 1840 och hälsningar ifrån min andra svåger Professorn, vilken jag wäl således åtminstone tills widare ärde hära antagen för slutden, att den der ändringen, hvarom jag nu med min andre svåger åter erinrade, legelt kanske hela å år Helsingfors. Huru dermed och må wara, så skyndar jag mig nu att per posto kontramandera min förut gjorda anhållen i förhoppning att detta bref skall hinna före till Kajana till min svåger Gustaf, hvilken skulle komma att göra åtskilliga krokar med uppehåll på mer eller mindre tid, innan han skulle anlända Kajana. Tillika får jag tacka Herr Doctor för det der öfversända December-häftet, som var just det, som fattades mig. Nu tillåter jag mig blott en fråga: är den Mehiläinen medföljande Muinasajan historia slutad eller icke? Deraf äger jag hela fösta boken, men af toinen kirja blott 32 sidor, hvilka slutas på ett sätt, såsom skulle der icke wara slutet. Kanske felas der också det sista arket, hvilket jag äfven per analogiem med sjelfva hufvudskriften antager wara det troligaste. Är denna min förmodan rigtig, så tager jag mig ännu friheten att supplicera äfven derom med begäran att tillställa det bristande åt min svåger Gustaf, när han framkommer till Kajana. Herr Doktorn skulle då slippa besväret att söka för dess öfversändning andra lägenheten, hvilken naturligtvis icke heller kunna wara lätta i Kajana, så framt vi ej möjligen få hoppas, att se Herr Doktorn till äfventyrs i nästa sommar här hos oss i Petersburg. Det skulle i sanning wara ganska interessant, och i det saket läger jag härmed Herr Doktorn på förhand att hjertligt wälkommen!
Sedan jag skref i förra weckan, har jag ej ännu blifvit fullkommligen återställd – en frapperande nyhet för min svåger, när han kommer, ehuru den föröfrigt icke bör skrämma honom. Jag vill dermed blott hafva berättat honom, att min hosta allt ännu fortfor och att jag tillfälligtvis haft erfarenhet, att jag måste så väl i afseende å luft som mot vara försigtig. – Genom en utfart i går uti nu skarp blåst förvårfvade jag mig ett slags varidir (?) af min förra åkomma, som nu tyckes vilja fästa sig i pommen i stället för förut tringar med samma svårighet att hvälja. Jag vill dock hoppas att detta har en snarare öfvergång. Gustafs syster med herom må bra. Hälsa honom, när han anländer! Föröfrigt vet jag ej, om der på orten mer finnas några andra bekante, till hvilka jag kunde hälsa. Sedan jag var der 1825, hafva väl många flyttat till andra orter, flera troligen också till en annan verld.
Med den upprigtigaste högaktning förblifver jag Herr Doktorns
ödmjuke tjenare,
AJSjögren
Hiljaiseloa ja tieteellisiä tutkimuksia
Tämän matkan jälkeen Lönnrot paneutui kirjallisiin töihinsä uuden virkavapauden turvin ja teki vielä yhden matkan vuonna 1844, joka suuntautui Viroon ja Liivinmaalle. Matkalla Lönnrot vietti suurimman osan ajastaan Tartossa viron kieltä oppimassa ja kopioimassa Viron Oppineiden Seuran virolaisia sanakokoelmia. Kotimatkalle hän lähti jalkapatikassa ja kulki sekä Narvan että Pietarin kautta Kajaaniin.
Lönnrotin ja Sjögrenin kirjeitä ei ole olemassa vuosilta 1844 ja 1846. Näihin aikoihin Sjögren nimitettiin tiedeakatemian ”suomensukuisten ja kaukasialaisten kansanheimojen kielten ja kansatieteen akateemikoksi”. Sjögren kävi vuonna 1844 myös taistelun suojattinsa Castrénin saamiseksi tiedeakatemian tutkimusmatkan suorittajaksi. Kilpailijana oli akateemikko K.E. von Baerin suojatti, unkarilainen ylioppilas Antal Reguly. Asia kääntyi Castrénin eduksi ja hän lähti matkaan vuonna 1845 - tosin tällöin jo parantumattomasti sairaana. Lönnrot puolestaan alkoi valmistella Kalevalan uutta painosta.
Lönnrotin kirjekonseptit Sjögrenille lähetetyistä kirjeistä 2.2.1845, r, k
11.2.1847, r, k
Suhde aktivoituu - ja jälleen hiljaisuus
Sjögren lähetti oman runokokoelmansa vuonna 1848 Lönnrotille, joka sai runoaineistoa myös mm. Castrénilta ja Arwidssonilta. Lönnrot puolestaan lähetti oman loitsurunokokoelmansa Sjögrenille ja lisäksi Käsikirjoituksen nimellä ”Loihtoja”. Niistä Sjögren lämpimästi Lönnrotia kiittääkin ja samalla kertoo itselleen harvinaisesti niinkin yksityisestä asiasta kuin tyttärensä tanssiaissuunnitelmasta.
Sjögrenin viimeisten elinvuosien suhde Lönnrotiin on jäänyt pimentoon. Yksi kirje on olemassa vuodelta 1852, jolloin Sjögren kävi vielä kerran tutkimusmatkalla Virossa ja Liivinmaalla. Sjögrenin kuoleman jälkeen juuri Lönnrot sai kunnian lausua muistosanat Sjögrenistä Suomen Tiedeseuran kokouksessa huhtikuussa 1855.
Lönnrot Sjögrenille Kajana den 21 Nov. 1847
Högädle och Widtberömde Herr Statsråd
Från Helsingfors har jag blifvit gjord uppmärksam derpå, att Herr Statsrådet under sina färder säkert upptecknat en mängd finska runor af samma slag, som de i Kalevala förekommande, och som det vore af vigt att få den andra upplagan så fullständig som mojligt, så tager jag mig den friheten att förfråga mig hos Herr Statsrådet, om och på hvad sätt jag kunde komma i tillfälle att begagna äfven dem för nämnde ändamål, och beder, att Herr Statsrådet med några rader ville underrätta mig derom.
Af de runor, som sedan förra upplagans utkommande blifvit tillsamlade af åtskilliga Cajan, Europaeus, Ahlqvist, Poppius, Sirelius, undertecknad m. Fl., har kommit många äfven vigtiga tillägg, hvarigenom ej blott åtskilliga luckor i den förra upplagan blifvit fyllda, utan äfven sammanhanget emellan de särskilda runorna och i synnerhet dictionen vunnit mycket. Öfver ett halft år har jag nu varit träget sysselsatt med att infoga allt på sitt behöriga ställe i interfolierna, hvilka redan begynna blifva fullskrifva, ehuru de äro af halft arks storlek. Till julen hoppas jag få allt infördt, hvarefter återstår det noggranna och vigtiga arbetet att af de många tilläggen och variationer kunna till hufvudtext utvälja det bäst passande.
Allt sedan jag i sista vår återkom hit ifrån Wesilax, der jag hos archiater Törngren tillbragte vintern, har jag bott i Kajana och fortfor att vistas här åtminstone till nästa års början.
Om min helsning till fru Statsrådinnan beder ödmjukast och har äran med den fullkomligaste högakting framhörda
Herr Statsrådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 12 Mars 1848
Högtärade Herr Statsråd och Riddare!
För Herr Statsrådets godhet och besvär med runorna, hvilka jag genom Mag. Reinholm allaredan bekommit, får jag aflägga min ödmjukaste tacksägelse. Snart får jag nu äfven dem införda i Kalevala, havrefter af hvad hittills samlats, ej återstår att införas men än ett häfte af Reinholms sednare samling, och då kan jag genast begynna med utskrifningen af den nya texten till andra upplagan. Det är svårt att på förhand veta, huru mycket vidlyftigare den blifver, än första upplagans; men mycket af dessa hemfaller till variationerne. Naturligtvis måste dock af en sådan mängd mycket komma äfven sjelfva texten till godo så i materielt som formelt afseende. Ordningen emellan några runor måste i denna nya upplaga blifva annorlunda än i den förra; så tyckes det, som borde t.ex. Joukahainens möte med Wäinämöinen komma i början. Enligt mycken sannolikhet var Joukahainen just samme ”Lappalainen Kyytöselkä”, som sedermera spejade och sköt på Wäinämöinen för att derigenom hämnas på honom lönligen, då han i uppenbar fejd blifvit besegrad. Likväl har jag hittills ej kunnat bestämma något visst angående ordningen, utan lemnat det till den tid, då alla tillsattserna vore införda, hvilket snart blifver fallet. Stud. Europaeus, af hvilken jag fått de största samlingarne, funderar på utväg att i nästa sommar kunna komma till Karelarne i Tverska Guvern., och hoppas äfven der finna Kalevala runor, hvarföre han råder mig att uppskjuta Kalevala redactionen, tills han derifrån återvändt. Min tanke är, att om han ock får någon runostump af det slaget derstädes, och derföre lärer vara bäst att ej uppskjuta arbetet för deras skull.
Med den fullkomligaste högaktning och vördnad har äran framhärda
Högtärade Herr Statsrådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot Sjögrenille lähetettyjen kirjeiden sisällöstä
19.3.1848, r, *
Med tacksägelse för de hitsända Kalevalarunorne och relation om sjelfva arbetet.
28.7.1848, r, *
- På lukka ej annan förkl. mer en annan runo …
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 29 Julii 1848
Högädle Herr Statsråd och Riddare!
Ehuru ärade skrifvelsen af den 8 Julii redan för en postdag tillbaka var mig tillhanda kommen, hann jag dock ej då genast besvara den, havrföre jag nu först, så godt jag kan, vill söka besvara Herr Statsrådets frågor.
På Lukka kan jag ej gifva någon bättre förklaring, än den i brefvet finnes. En variant af runon har jag, hvarest står Akka vanhan Wäinämöisen lähti merta luutimahan etc.
I Tika Tuoni pistoksesi anser jag Tuoni stå i vokativus och tika i imperativus utaf ett eljest obrukl. Verbum tikan, tikkaa, som enligt havd mitt öra säger skulle betyda qväsa, qväfva. Eljest har en variant: Ota noita nuoliasi, pika tuoni pistoksesi d.ä. du häftiga (hastiga) Tuoni dina styng.
I stället för Nunnus ilman tyttäristä etc. finnes i en annan variant: Tullus ilman tyttäristä, höyhenys Panuttarista, hvarest tullus vore ant. ett nom. proprium l. optativus af verb. tulla. Nunnus är väl proprium, om man ej ville härleda det från Lappska njuono, den förnämsta, hvarefter öfversättn, blefve: du Nunnus (du den förnämste) af luftens döttrar, du eldens fjäder (=befjädrade) dotter. Etymologien på panu är obekant äfven för mig, så framt man ej vill ställe den tillsammans med grek. --- tyska Pein, sv. Pina, hvaraf. Panu skulle få betyd. Af den värk åstadkommande, den smärtande elden.
Höyhenys Panottaria, Lemmäs Laukahattaria: du eldens befjädrade (fjäder-) dotter, du den väna (nymf), som sväfva (i luften). Lemmäs l. Lemmes vore sds här ett epithet åt Höyhenys.
Juokse portimon jaloilla förklaras på två sätt a) såsom en felaktig uppskrifning i st.f. juoksep portimon jaloilla, i hvilket fall ortimo, den på (längs) sparrar springande, på sparrar vistande (af orsi) vore epithet åt kärppä. B) har på efterfrågan portimo uppgifvits betyda dets. Som talvikko l. Lumikko, hvilken betydelse, såsom lätt till hands af parallelismen i följde strofen dock är mindre säker.
Tap. V. 28. tälkki, klump, klimp (snorklump etc.): tällerö och töllerö, något mindre förvaringsrum, dosa, ask etc., här parallel-ord till suu, kita.
Ordet peritekka torde möjligtvis bero af felaktig uppskrifning, ty är ordet fyrstafvigt, såsom peritekka, så blifver versen hypermetrisk. Jag tror, att versen borde lyda: pintikka Manalan piian d.ä. Manalaflickans band (fläta) pintikka ett vanligt ord = pinteli. I annan runo kallas ormen till palmikko Manalan piian.
För luorissa luraeleepi borde väl stå laarissa (loarissa, luarissa) luraeleepi. Lurailee, lyräilee, lorailee, löräilee, lurisee, lurajaa, lurahtaa etc. skulle jag anse bet. röras, trippa, väsnas (sakta).
Slutet på karhun synty har jag efter en annan uppteckning: jos ei paju paimen taisi, ei tuomi kotihin toisi, viitihte emännän vilja, vaatihte emännän vaiva, rakehilla rautaisilla, nauloilla teräsnenillä, men egentl. höra de två sista verserna till en hotelseruno åt björnen: tunge pääsi turpeeseen --- jospa tuolta pääsi nostat, ukko pääsi särkeneepi rakehilla rautaisilla, nauloilla teräsnenillä, och efter de två första verserna borde insättas Etelätär luonnon eukko, Suvetar valio vaimo, hvarefter öfversättn. Blefve: om videt ej vallade, häggen ej hemtade (korna) hem, (så) du naturens qvinna Etelätär, du utvalda qvinna Suvetar (eller: sunnanvädrets dotter – sommars dotter) haf bestyr om (denna) värdinnas boskap, sköt (de korna) med (af) hvilka värdinnan besvärat sig.
Loihto Top. V. 42, 43 tyckes vara en hopråddning af en dålig sångare. Eljest betyda kikka, kakka, kikkara, kakkara nästan ett och detsamma, något hårdt, bollartadt, lort. I emä lempo ampu linnun kan ampu linnun vara – ampui linnun (sköt fogeln) eller ampulinnun (en skjuten fogel), men huru de ock tagas, så passar versen ej tills med den föregående.
Af trollrunor har jag ansenliga samlingar och skulle alltför gerna nu genast skicka dem till Herr Statsrådets begagnande, om jag ej i någon tid ännu behöfde d.m. vid den nya Kalevala redaktionen. Till oktober månad hoppas jag få den färdig och skall då, ifall Herr Statsrådet så önskar, skicka dem antigen genom Litteratur Sällskapet eller direkte med tungposten. För det närvarande arbetar jag på 18:de runon af Kalevala, men då runornas antal i den nya upplagan kommer att uppgå till väl 40, så är jag ännu ej ens halffärdig med arbetet.
Jag beder om min vördnadsfulla helsning till Fru Statsrådinnan och har äran att med högaktning framhärda
Högädle Herr Statsrådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot lähetetyn kirjeen sisällöstä 18.9.1848, r, *
Ärade af 10/22 aug. med sista post först. --- mig få att här arbeta nästa vinter.
Lönnrot Sjögrenille Laukko Gård, den 19 Sept:r 1848
Högädle Herr Statsråd och Riddare!
Ärade skrifvelsen af den 10/22 augusti hade jag nöjet med sista post emottaga på Laukko gård i Wesilax socken, der jag för det närvarande befinner mig hos Archiater Törngren. Efter trollrunorna har jag skrifvit till Kajana, dit jag kom att qvarlemna dem, och såsnart de kommit hit och jag hunnit skrifva dem rent, ifall så oundgängeligen skulle behöfvas, skall jag öfverstyra dem till Statsrådets begagnande. En stor del af dem äro dock inblandade med sagor, lyriska och episka sånger, gåtor, ordspråk etc. och dem har jag svårt att få hit utvalda; det är således endast ett större foliohäfte som jag efterskrifvit, som jag innehåller endast trollrunor. Till julen skall jag väl, om ej förr, få det Herr Statsrådet tillhanda. Uppå de dubia, på hvilka förklaring önskas, skall jag nu svara, så godt jag kan.
= manni tror jag härleda sig af sv. Ordet man med betydelsen bjesse, den väldige, den mäktige ell. Annat dyl.
a = i vaapsahaisen sanat tror jag början vara orätt antigen uppfattad (Topelius var mycket lomhörd) eller ock sjungen illa. Jag anser orden böra rättas till ampiainen angervoinen, synnyttären synnyttämä, kasvattaren kasvattama d.ä. du häftige (oförvägne) getig, som blifvit framfödd af den födande (natur-) dottern (naturkraften), uppfostrad af den fostrande (natur-) dottern. Angervoinen, adj. dimin. af angervo = angerva, ankia, ankea, ankara, änkiä, änkeä. Äfevn passar angervoinen härledt af angerva, spirea ulmaria, alltförväl till epithet åt getingen, emedan detta örtslag är omtyckt af getingarne. Den föreslagna rättelsen synes äfven af metern vara påkallad, emedan orden, såsom de stå hos Topelius ej utgöra någon runometer.
= kiikka, kiekka, keikka, kuukka, kaakka, substantiva onomatopoetica, tyckas betyda något hårdt, framsående, rörligt, i ett mindere stycke, ej i större massa. =kimmo, kammo l. kimma, kamma förekommer mig på detta ställe att vara någon personification af hårdhet, fasthet, styfhet, spänstighet, ointrycklighet. I sådana onomatopoetica omvexla ofta vocalerna i och a i första stafvelsen t.ex. kiuskaa, kauskaa, ristin, rastin; viirun, vaarun, liirun, laarun etc. Det andra ordet kan då, liksom här kammo, kamma, anses vara en sorts upprepning af det föregående, som blott för eftertryckets skull är tillkommet utan att gifva någon ny bemärkelse.
= maksi är väl detsamma som maksa, om det ej vore helt och hållet ett skriffel i st.f. detsamma.
= jäppä anser jag betyda något knubb- eller bollartadt och juppa vara en omvokalisering af samma ord.
= I stället för hiki kieran, mieran poika har jag hört sägas iki-tieran, lieran poika och tror jag att iki är det rätta, ursprungliga ordet, då betydelsen borde vara ungefär följande: den oupphörligt rörligas, kringflackandes son. Vid denna öfversättning har jag ansett iki-kiera vara af samma betydelse, som om det stode iki-kiertäjä, evigt, oupphörligt kringirrande, rörlig, miera åter har jag tagit för en förändring af miero med adjectif betydelse den kringflackande, - strykande. Till nästan samma öfversättning kommer man, om kiera tages i sin vanliga bemärkelse af glansk is, och miera får sin härledd af mieru, som rör och slingerar sig till någons gunst, hvaraf äfven verb. Mieruta, röra och slingra sig för att dermed inställa sig. I den variation, som hafver ikitiera och liera, betyder liera dets. som kiera och ikitiera den alltid med snö- eller isbollar under hofvarne försedde.
= I selin tulehen makasi är ordet tulehen utan tvifvel ett skriffel för tuulehen, emedan eljest äfven metern blefve felaktig.
= Wästi i päivä västistä välötti = kahva, ripa, kädensia, svuärdfäste, hvarefter versens betydelse: solen sken (blänkte) från svärdsfästet. Från rekopilven har en annan var. remopilven, det slarfviga, söndriga molnets, och för säkähinen säippä kanna finnes säkehinen säilä kanna d.ä. bär (fram) en gnistrande klinga. I stället för paistaa finnes äfven i varianter paistoi, hvilket väl är rättare, emedan paistaa skulle förorsaka ett meterfel, och emedan det bättre paralliserar till välötti.
Hvad beträffar begagnandet af i istället för det vanliga i i pajstoj och dyl., så vore äfven efter min tanke det visserligen rättare, att i sådant fall hafva j, men jag har dock haft betänkligheter mot dess bruk, emedan det i typografiskt hänseende stöter ögat och äfven derföre, att i af gammalt blifvit nyttjadt. Äfven är i några fall i etymologiskt rättare t.ex. i paistaa egentl. paadistaa, paa´istaa, paistaa af paasi, paaden, paaén, emedan stekandet i fordna tider verställdes på upphettade flatta stenar eller stenflisor (paadet), likasom Lapparne så ännu grädda sitt bröd. Äfven uttalas ett sådant ord t.ex. koissa stundom två-stundom trestafvigt. Skrifver man koissa så det derifrån lättare att utan någon förändring i skrifsättet uttala det trestafvigt (ko´issa) än fallet vore, om man skrefve kojssa, såsom det visserligen vanligast uttalas.
Archiater Törngren och hans fru hafva anmodat mig att mycket helsa Herr Statsrådet och tillika fråga, om ej Herr Statsrådet någongång ännu kunde komma att resa till dessa trakter, då de gerna önskade, att få se Herr Statsrådet hos sig. De äro ännu bägge vid god helsa. Äfven jag beder om min högaktningsfulla helsning till Herr Statsrådets fru och barn äfvensom till Pastor Sirén och hans familj, när Herr Statsrådet träffar dem. Jag kommer att qvarstanna här i flere månader och håller nu på med den 21 runon i den nya Kalevala-redaktionen.
Med den fullkomligaste högaktning har äran att framhärda
Högädle Herr Statsrådets ödmj:ste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin konseptit lähetetyistä kirjeistä 15.11.1848, r. k* (ei löydy)
26.9.1852, r, k
Sjögren Lönnrotille 17./29. 1. 1848
Bäste Herr Doktor!
Redan längesedan erhöll jag Herr Doktorns skrifvelse ifrån November månad, men hade ända till för korrt tid sedan ingen tid att tänka på uppfyllandet af Herr Doktorns önskan. Också nu skulle jag egentligen icke haft tid dertill, dock har jag under denna vecka lagt andra arbeten och veta, sedan jag äntligen slutat de mest prossanta, ock företagit mina gamla reseanteckningar för att uppsöka mina runosamlingar och --- excerpra, hvad som tyckes vara ändamåls enligt jag hade först hoppat att den länge ditväntade magister Reinholm ändtligen skulle anlända och ålaga sig afskrifningen, men har han först kommit, när jag redan nu färdig att sluta. De af mig excerprade beskrifva sig alla ifrån Ryska Karelen och just --- tragter i Archangelska Guvernementet. I början ärnade jag inskränka mig till blitta varianter, i tenka att vinna derigenom mera tid ock blifva somrare färdig med detta arbete för Herr Doktorn; men fann sedermera svart att fullföljandet efter en sådan princip hvärtom skulle fordra nu mer tid, då jag nödgades jemföra Kalewala i det enskilda med våra samlingar och således genomöfra hela Kalewala, samt jag blott en enda gång genomläst och det redan för lång tid sedan. Jag ändande derföre snart plan och beslöt att haft sig just afskrifva mina runor, sådana de äro endast hänvisende till 5 opelii runosamling som jag hade haft med mig, nöd uppå min resa och till ut respetion sångerna i Kalewala, der samma sak ohandla. På slutet synts mig äfven denna hänvisning fordna för mycken tid ock jag uraktlät till och med början visserligen och en jämförelse emellan bästa spalterna åsyftarn och derför i den ena hänvisas till den andra.
Jag ärnar först skicka min gåfvor directe med detta bref, men öfverlemnade den nu åt Reinholm, som säger sig hafva sjelf en hop bidrag af samma slag att öfversända, hvilka han nu samlat under sin jobresa i Wiborgslän. Med dem kunna då visserligen äfven mina mandre tillsammans. Emedlertid det nu Herr Doktorn på förhand, hvad å min sida är att förvänta. Betydligt är det visserligen icke; några på kom jag ock att införa i hopen, hvilka egentligen icke synes höra till Kalewala-cykeln. En eller par runor har ock Reinholm afskrifvit utur mina samlingar gjorda in Finska Karelen. Åtminstone tog han dem i går till den ändra med sig till qvarteret.
Fortsättning d. 20. jan/ 1. febr. Jag kann ej före lördagen få brefvet i serom tid på posten. Emedlertid har jag nu icke heller vidare att tillägga och slutar derföre med att önska Herr Doktorn en lycklig fortsättning af det nya året, jemte helfnad och hälsa till samma för Kalewala och andra Herr Doktorns arbeten. Med den uppsigtigaste högaktning förblifver jag
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare
A. J. Sjögren
Sjögren Lönnrotille 8./26.6.1848
Bäste Herr Doktor!
Jag tager mig friheten att vända mig till Herr Doktorn för att rådfråga om några finska ords betydelse, som jag ej sjelf känner, ej heller hitintills kunnat få orda på hvarken genom Renvalls lexikon eller för frågningar hos enskilda i finskan kunnige personer, hvilka jag haft att tillgå, eben deribland äfven Juden och Europaeus befunnit sig. Den förre träffade jag i Wiborg, dit jag rigtigen gjorde en kort resa, den sednare var efter min återkomst till Petersburg och hit till Toxowa därpå studet en tid hos mig på sina vandringar här i Ingermanland. Dock till saken jag har företagit mig att utgifva och med --- tysk öfversättningar beledsaga en samling af finska folkrunor, dels efter Topelii redan lagkta samling, dels utur mina egna under den första resan till Norra Finnland och Ryssland gjorda samlingar efter egna uti andras anteckningar, hvilka jag då öfverkam ibland dem af sådana slaget börjas en --- synty ifrån Finska Karelen med ordet lucka sålunda.
Lucka oli vanhan Wäinämöisen, jag förmodas att lähti merta luutimahan, lucka är detsamma lainatta lakasemahan, som det österbotniska luika (svan, enas Cygnaeus) istället för hvilket det och torde till och med vara nu förskrifving. Eller skulle lucka (lukka) vara variant ej af luika, utan af lokka, som i Ryska Karelen af forhang. Hur, nyttjas på det finska endliga lokki? Hvad menar Herr Doktorn om det ordet?
2) 7 en runo ifrån finska Karelen mot skyar förekommen: ota noita nuoliasi. Hvad är betydelse af lika? Är lika tuori pistoksesi! det en korrtare form: st. för likaht! då har jag tillsvidare fattat saken och öfversatt: Zaubier! Ziehe an die Pfäte, stille bald die Todens-Stiche! Möjligt kunde att tuori vara variation och ett skrifvas: ota, noita! Nuoliasi, lika, tuori! pistoksesi. Derefter följer ännu: äkähänsi, äijän poika!
3) Än mörkare är mig början af --- sanat hos Topelius 111, 17, nunnus ilman tyttärestä, i den fall måste väl sig i Höyhens panottaria! Pre skrifvas panuttaria? Ned enstund sistnämnda ord är ett nonem prepium, derineradt af panus, ett mytiska namn för elden, hvars etymologi jag föröfrigt ej känner. Men hvad är nu meningen af den der ingressen? Och den innehållet ett åberopande af 2 personer, synes mig nu i fullaktigt, ehuru jag ej dess bättre kann förklara mig meningen. Nunnus hade jag första tagit för ett appekatift ord, identiskt med de hos Renwall förekommande nunna, nunnu och nunniainen & nunnainen, samt derföre öfwersatt: Her die Lieblingstochter Ilma, deine Federn pante Tochter! Så att först savositen Kajlmas döttrar sjelf blefve åkakad ock sedan af en Panndotter dess fjädrar blefve åskade. Dock gör visserligen denna Panuttaria (casus) en sådan uppsättning nu tvifelaktig, om man ej vill deruti belaga, såsom jag ock först gjorde, för vara fyknades att a tillagdt slutet, så att panuttaria vore en poetisk wocativus. Denna svånghet slipper mer om man såsom Europaeus förstås antager Nunnus såväl som Höyhenes för nomina propria. Panuttaria för en wexling af casus i stället för panuttaristo. Dock synes mig äfven denna uppfattning ej vara än säker. Märkvärdigt är, att jag uti mina egna samlingar finner en variant till talos synty ifrån Finska Karelen, som börjar med samma ord, men på ett sätt, som ej lemnar några 4) större upplysning. Början lyder der: Höyhennys Panottaria. Lemmäs laukahattaria! Detta hade jag gonstruerat så: Lemmos! Höyhennys laukahattaria Panottaria! och tillfölje der af först gissningsvis öfversatt: Panottar, der bösen Hexe rapfe Lemmes aus die Federn! hvaremot Europ. med rätta gjorde denainvndning, att höyhennys ej gerna kann anses för någon imperativform, utan torde ordet här likaledes vara ett nomen propriam. Jag skulle gerna samtycka, om den andra versen (Lemmäs laukahattaria) vore aldeles borta, i hvilket fall Höyh. Pan. väl skulle passa såsom subject till hvaräst efter 2ne versen följer, neml. Kolva kanto! Kaksikuisen jopa kuulen Kymmenellä. Pantihin Kawon kipuja immin sulta. tuikattihin. Juoksi myöstähän wetehen o.s.v. så att visserligen der öfverallt är uppentarligen tal om blott en person. Kanske kann Herr Doktorn utreda gåtar och blifva mig dragnen Apollo, som här saknas vid denna ingress.
5) Uti versen: juokse Portimon jalalla (Topelius, V 51) är wäl Portimo detsamma som portto och jalalla tryckfel i stället för jaloilla, hälst omedelbart derpå följer. Mene kärpän kämmenillä?
6) Hvad betyda orden tälkki och töllerö uti österbotniska runorn hvem som hos Topelius V 28? Hela passus lyder Kimo juoksi konnan suusta, kuola ilkiän kiasta, tölkki lummon läkiästä. Alla andra varianter hafva alak de 2 första versionen.
7) Obekant är mig ock ordet peritekka uti en variant meddelat ifrån finska Karelen. Der proreras termin: Olet kai kaiken ilman konna, raippa raunion alainen, peritekka Manalan piian, käen käänt kääjämöisen. Gissningsvis har jag öfversatt versen: S --- ter Schmuck des Manala-Mädchens.
8) Uti en runa mot Nawetta-mato likaledes ifr. Finska Karelen sägs om den: luorissa lurailee alla persien asuja, neisten, vyökisten lukia. Hvad är betydelse af första versen: luorissa lurailee? Gissningsvis har jag öfwersatt: lauschet und lauert dort bei Riegeln.
9) Uti en Karhun synty ifrån Ryska Karelen (Arch. Guv.) lyder sintet i hela sitt sammanhang så: Kenen pannen paimeneksi, kungo karjan kahtojaksi, kenen tuojaksi kotiin? Pannen pojun paimeneksi, pojun karjan kahtojaksi, tuomen tuojaksi kotiin. Josko poju paimeneksi, eli tuomi kotihin soisi, viitihte emännän vilja, vaatihte emännän vaiva säkehillä mutasilla, nöyrillä terin nenillä, tulisilla tutkimilla! Huru skulle Herr Doktorn öfwersätta och förklära de sista verserne ifrån Josko poju paimentapi till slutet?
10) Samma fråga har jag mig föranlåten att göra angående verserne: Otakkos kikon kakasta.
Emä-lenpo anesen linnun. Topelius V, 43.
Der lyttes något saken ock sammanhanget derföre wara otydligt. Men äfven sjelfva versern äro mig till sin betydelse mörka och tvifvelaktiga.
Dess äro nu de förenaste svårigheter, hvilka mått mig uti mitt förehavfande sä vidt jag hittils hunnit utföra det. Kanske gäller det Herr Doktorn att löse kanterna, och så vidt jag känner, torde ock Herr Doktorn vara den vide, som kann lösa dem fill findske landes dels i följe af sina mångåriga studier af gamla runor i allmänhet och sina samlingar till ett lexicon, fullständigare än den Renwallska. Europaeus sade mig att Hr Doktorn uti verkligen besiker, såsom jag det förutsätta åtminstone ett häfte af speciella teckrunos, om hvilkas meddelande jag borde hänfulla hos Herr Doktorn till förfullständigande af den samling, som jag har föröfrigt att utgifva. Detta vågar jag nu ej göra, i synnerhet som Herr Doktorn måhända sjelf ärnar utgifva äfwen, derom jag hoppas med så mycket störa tillförsigt, att Herr Doktorn åtminstone hjelper mig att besegra de svårigheter, hvilka jag här ofvan till den ändan uppräkant. Såsom mitt arbete ännu ej är fulländadteja för nomanque till och med åter tills vidare afbruket genom en mig ålagd pröfing af ett Manuscript öfwer Mordvinskan och Mordvisern – så torde ännu andra dylika svårigheter möta mig vid fullföljandet af det påbegynta lika werket och då må Herr Doktorn ej ike upptaga, att jag åter häldre directe vänder mig till Herr Doktorn än såsom hittills förgäfva anlitar andra, de der icke veta bättre besked än ju svaret, som jag jag hoppas af Herr Doktorn erhållat, behagade Herr Doktorn addressera efter nautigheter till Petersburg, Wasiljostrof, 7de linien, Vetenskaps Akademiens hus. Ehuru jag nu sjelf bor öfwer sommaren på landet, skickar jag tid efter annan bud till staden för att till mig uthämta tidningar och bref. Förblifver med högaktning
Herr Doktorns
Ödmjukaste tjenare
A.J.S.
Sjögren Lönnrotille 10./22.8.1848, Toksova (teksti todella kehnoa ja tulee läpi; kirjeet mikrofilmillä)
Sjögren Lönnrotille 10. / 22.12.1848
Wärdaste Herr Doktor!
Ändletigen måste jag gripa mig nu att tacka Herr Doktorn för allstalten om finska runornas sändande till mig. De komma en postdag sednare än Herr Doktorns bref angående desamma. Det bäste af allt är, att Herr Doktorn behållit mig att behålla dem så länge jag behöfver. Tyvärr läres jag nemligen ej så korrt hinna skrida till deras begagnande. När jag i höstas i anledning af Herr Doktorns godhetsfulla löfte om dem tills vidare lade mitt tverarbete tills vidare att acta fair att hafva fulländat öfversättningen af alla de runor, hvilka hos mig funnos – egna och andras -, började jag andra mina lexikaliska och grammatikaliska samlingen om liwiskan i Livland och Kurland och börjar nu ändtligen blifva färdig med det lexikaliska materjalet, hvaraf särdeles mycket ej mera återstår och i alla fall mycket mindre än af trollrunorna efter det rikhaltiga supplementet dertill, som jag nyligen af Herr Doktorn erhållit. Tyvärr måste jag emedlertid nu tills vidare uppskjuta så väl det ena som det andra för att först absolvera extra-arbeten mig ålagde ex officio, hvaribland granskningen af en ny Wotjakisk Grammatik, som blifvit insänd för att konkurrera om Demidofska premierna i nästa vår. Om är af öfverläraren vid gymnasium i Rewal Wiedemann, densamma som redan utgifvit en tcherevissisk och syrjänisk grammatik, samt författad, likasom de 2 sistgåvade efter ofversättningar af Evangelierna på det språket af den sidan, då det ryska bibelsällskapet under Kejser Alexanders regering existerade. Mannen har en särdeles solang för sådana slags arbeten, hvilka, ehuru grundade på skefva och dåliga grunddelar, i brist på andra och bättre hjelphöller i alla sak hafva att icke ringa värde. Sedan någon tid har jag och korrekturet af en isländsk grammatik, författad på ryska, som Akademien låter trycka uppå min rekommendation. Om är författad af en rysk legationspredikant. Salinin under hans vistelse i Köpenhamn der han fattade tycke för och studerade det ålder nordiska språket. Arbetet är väl ej sjelfständigt, utan blott en kompilation ur och öfversättning af med förstånd och sakkännedom, så att jag, uppfordrad att deröfver afgifva att utlåtande, ej kunde underlåta ett rekommendera manuskriptes och tryckning, hälsa ännu ingen handledning till isländskan existerar för ryssar på deras eget språk. Då jag ånnu tager åtständliga andra distraktioner i berättning, hvilka mitt läge för med sig, så inser jag nogsamt på förhand att det ej blifver för mig att tänka på någon fortsättning af egna arbeten förrän i nästa vår, en sak på lönar lif och hälsa, och är det således all särdeles lycka för mig, att Herr Doktorn anstodt mig att på behålla runorna på obestämd tid hos mig efter omständigheterna.
Ifrån Castrén har jag nyligen haft ett bref dateradt Krasnojarsk den 3de November. Han hade under resan dit ifrån Irkutsk 8 rut på sin sidan den Krasnojarsk åter haft så våldsamma anfall af hosta med blodspattning att han till andra närvarande trott der sista stundes vara kommen. Också ville Woloststyrelsen på stället redan skuda till att förrätta torppteckning och efter hans innan nordt väntade råd anförd till dissection af hans lekamen, då lyckligtvis för den sjuka uppå föranstaltande af den mensklige civilguvernören i Krasnojarsk, som Castrén ventade hade blifvit genom errappat underrättad om hans bedröfliga tillstånd, en läkare med Chirney och Ispravnik ifrån Krasnojarsk ankom, lät på honom flera gånger åter och inom ett dygn bragte honom så långt, att han åtminstone kunde taga honom med sig till Krasnojarsk, der han ännu fortfor att behandlas, när brefvet var skrifvet. Blodrostningen hade redan upphört, men bröstet wore än lidende, hvadföre han skrifer sig icke ännu kunna bestämm,. när han kann blifva i stånd att antörda sin vidare återresa och i alls sak ej tror sig kunna inträffa här i Petersburg för än i nästa wår. Hur hjelpa den stackaren åtminstone till en början hit till Petersburg med lifvet tillbaka!
Siren mår bra; men hans fru skall denna höst varit något kraslig, sade han mig nyligen, då han med sin dotter besökte mig. Zandt mår bra och tänker i nästa onsdag gifva en bal, hvartill hans fru i går gjorde oss den äran att äfven bjuda oss. Det äro också disriktioner, hvilka jag nollan arten måste underkasta mig, då min hustru sjelf för opasligheter och omständigheter – efter en lång intervoll, befinner hon sig åter nu i sådana ej är i stäm att agera förkläde för min äldsta dotter! Herr doktorn har dock att ofredsvärd stimm på Laucko. Af hjertat önskar jag att Herr Doktorn der med glädje, hälsa och trefnad måtte möta ett lyckligt nytt år! Bedjande om min rördrad till Herr Doktorns ädla värdsfulla förblifver jag med högagtning
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare
AJSjögren
Sjögren Lönnrotille 5/20.8.1852 Kurland
Värdaste Herr Doktor!
Hela sommaren har jag ärnat skrifva till Herr Doktorn, såsom jag ville dessutom vid min afresa ifrån Petersburg uppmuntas dertill af Sirén och lofvade honom det so min hafva tyvärr tills dato icke kommit mig dertill, och dit af brist på tid, så otroligt, det ock låter. Med undantag af de första dagarne efter min ankomst ifrån Runö till Kurland, då jag var på besök i Dondangen – ett gammalt slott ifrån den fordan riddare tiden – Tills mitt egenteliga blefvande ståndqvarten hos en livisk skolmästare i Kosektrygg skulle hinna för mig sättes i ordning; har jag å sistnämnda ort, en liten livisk bondby vid hafsstranden dag tigen på det ifrigaste nästan i 2 månadens tid ifrån kl. 3 och 4 om morgons intill sedan afkom, med undantag af högst par timmar då jag var utgånget att bada eller taga mig rörelse, varit sysselsatt med liwiskan tillsammans med min wärd som tillika itg. ort min lärare. Redan i juli månad hade den ansträngda sysselsättningen den verkan uppå min hälsa, att jag höll uppå att blifva sjuk hvilket och hade säkert med mig inträffat om ej till min lycka en doktor ifrån Dondangen, som af försigt var mig personligen bekant, med sin familj. Till en månad inflyttat i samma byn för att å orten taga sjöbad. Denne hjelpte mig genom ändamåls enlig medicin åten till kunfter, så att jag ändtligen med mitt der föresatta --- kom till ända och för par dagar sedan hitflyttade till en annan längre karl å hafs kusten i vester belägen liwisk by med en liten kapellkyrka och med en annan dialekt än å den förstnämnda orten i öster. Så mycket till ursäkt för mitt långa uppskof med skrifningen af detta bref, äfvensom för att denjemte denna några kanske ej interessanta notiser om min lefnad under denna sommaren, då jag här dertill kann begagna en tidig morgonstund och innan kort kommer att afgå vidare till staden Windau, hvarifrån jag har tillsätta att med posten afsända brefvet. Det är nu tid, att jag öfvergår nu att ursäkta mig qvarhållit Herr Doktorns finska runor. Andra irkeliga embetsgöromål våkande färdiga afbrott i afskrifningen och kort ville jag ej sända runorna innan jag för mitt ändamål hunnit på dem igenom. Dertill hade Herr Doktorn sjelf förut haft den godheten att vid öfversändandet af runoren förständiga mig att med återsändningen ingen brådska vore. Ändtligen kan jag för min afresa hit ifrån Petersburg just jemt sluta susprandet och afsända Herr Doktorns runor till Aktor Akiander i Helsingfors med begäran att vid lägenhet afsända des till herr Doktorn. Utan tvifvel hafva de och allaredan kommit Herr Doktorn till handa och det återstår mig nu blott att på samma runor hos Herr Doktorn aflägga min förbindligaste tacksägelse. Nog har jag nu nya runor afskrifva – en liten --- af dylika ifrån finska literatursällskapet i Helsingfors återstår är - men Guden må veta, när jag kann komma dertill att öfversätta och utgifva den. Man samlar och samlar allt mer och nytt, tills döden kommer och gör slut så väl så det ena som det andra, såsom det våren beklagligen skedde med vår vår Castrén till den ej --- effekand för vetenskapen och hela vårt land. Appros, har Herr Doktorn söka den lediga profesionen efter honom eller ärnar Herr Doktorn göra det i fall icke tiden till äfventyrs redan är utgångna? Jag vet att vår vän Sirén gjort allt sätt till för att uppmuntra och --- Herr Doktorn dertill och jag förenar mig med honom deruti, att Herr Doktorn borde göra det, så äfven han nu öfvertygadt Herr Doktorn dertill vore den rätte mann. Dessutom skulle jag med Sirén tro att utan hvad Herr Doktorn å vetenskapen skyldig äfven personligt och ekonomiskt --- Herr Doktorn icke vidare distrakterats af störande befekningar, utan kunde helt och hållet öfverlemna sig åt literära sysselsättningar. Förläsningen kunde visserligen i början för annat borttaga tid; men de vore åtminstone intet --- och skulle dessutom inom korrt efter någon tids öfning gå af sig sjelf för Herr Doktorn. Dock måhända komma mina uppmuntragad allaredan för sent och äro således å ena ut eller andra sidor öfverflödiga. Måtte Gud hafva ledt der – leda Herr Doktorn till ett beslut --- som Herr Doktorn sjelf till bästa! Då det ännu icke är alldeles afgjordt, var jag så snart, som det hittiills i första början nyats, härifrån kommer till Windau och i alla fall längre tid foran, innan brefvet 2 ifrån ens med posten finns upp till Kajana, så är höst att addressera svaret å detta bref i pak Herr Doktorn vill behedra mig med ett sådant. På gammalt vanligt sätt till Petersburg, der jag, ock Gud!, skall och måste vara tillbaka sednast i början af oktober månad efter nya stilen.
Med den upprigtigaste högagtning
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare,
And. Joh. Sjögren
Lähteet
Kirjeet löytyvät Helsingin yliopiston kirjaston ja Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kokoelmista. Sjögrenin Lönnrotille lähettämät kirjeet ovat olleet käytössä mikrofilmiltä – täten kopioiden heikkouden vuoksi on jäänyt muutamia sanoja selvittämättä. Nämä sanat / lyhyet jaksot voi jokainen kiinnostunut lukija myöhemmin itse selvittää alkuperäisitä kirjeistä. Teksti perustuu pääosin kirjoittajan Suomen historian proseminaariesitelmään ”Kohti tasavertaisuutta – Elias Lönnrotin ja Anders Johan Sjögrenin suhde vuosina 1841-1848” vuodelta 1995 ja pro gradu –tutkielmaan Klientistä patroniksi – Anders Johan Sjögrenin urakehitys verkostojen Pietarissa 1820-1838 vuodelta 2000. Tekstien taustalla olevasta kirjallisuudesta merkittävimpinä mainittakoon seuraavat teokset:
Anttila, Aarne, Elias Lönnrot – elämä ja toiminta. SKS: Helsinki 1985. (2. painos)
Majamaa, Raija (toim.), Elias Lönnrot – Valitut teokset 1: kirjeet. SKS: Helsinki 1990.
Seuraavat Lönnrotin kirjeet Sjögrenille on julkaistu Raija Majamaan toimittamassa teoksessa Elias Lönnrot – Valitut teokset 1: kirjeet:
Petrosavodsk 21.3.1841
Kola 23.3. / 4.4.1842
Archangelsk (2.6.1842)
Kajana 7.1.1843
Kajana 13.10.1843
Kajana 12.3.1848
Kajana 29.7.1848
Laukko 19.9.1848
Elias Lönnrot syntyi 9.4.1802 Karjalohjan pitäjän Sammatin kappelissa suomenkieliseen käsityöläisperheeseen räätäli Fredrik Johan Lönnrotin ja hänen vaimonsa Ulrikan neljänneksi lapseksi – lapsia oli yhteensä seitsemän. Kuten monet aikansa suurmiehet, Lönnrot osoitti lapsena harvinaisen suurta halua lukea. Hän opetteli itsekseen tavaamaan jo 5-vuotiaana. Tämä synnytti jopa sanaparsia. Kerrotaan, että naapuritorpan emäntä herätti lapsensa sanomalla: ”Nouskaa ylös jo! Lönnrotin Elias on jo aikaa istunut puunoksalla lukemassa.” Vanhin veli Henrik Johan kustansi Lönnrotin Tammisaaren pedagogioon.
Kouluvuodet olivat alituista puutetta – rahaa kerättiin teinilauluilla ja jopa kerjuulla. Lisäksi opinnot keskeytyivät aina välillä ilmeisesti rahanpuutteen vuoksi. Merkittävä myöhemmälle urakehitykselle oli pesti Hämeenlinnan apteekkari L.J. Bjuggin oppilaana. Apteekkarin vävy, lääkäri J.E. Sabelli ja Hämeenlinnan triviaalikoulun rehtori Henrik Långström ryhtyivät Lönnrotin ohjaajiksi ja heidän todistuksellaan Lönnrot pääsi Turun akatemiaan. Turun akatemiassa Lönnrot suoritti filosofian maisterin tutkinnon. Professori von Becker antoi maisterinväitöksen aiheeksi Väinämöisen, jota Lönnrot tutkielmassaan ”De Väinämöine, priscorum fennorum numine” (1827) käsitteli.
Turun vuosinaan Lönnrot toimi lääketieteen professori, arkkiatri J.A. Törngrenin perheessä kotiopettajana. Talvet vietettiin Turussa ja kesät Vesilahden Laukon kartanossa, jonka Törngrenit olivat ostaneet Haminan rauhan jälkeen Kurki-suvulta. Laukosta tulikin Lönnrotin ”tukikohta” aina rouva Eva Agata Törngrenin kuolemaan vuonna 1849 asti, ja juuri Törngrenit toimivat tärkeinä vaikuttajina kohti tieteellistä uraa.
Ensimmäisen runonkeruumatkan Lönnrot teki vuonna 1828. Matka suuntautui Savoon ja Hämeeseen. Samana vuonna Lönnrot aloitti lääketieteen opinnot Keisarillisessa Aleksanterin yliopistossa Helsingissä ja hänestä tuli myöhemmin lääketieteen tohtori. Tohtorinväitös suomalaisten maagillisesta lääketieteestä ”Om finnarnes magiska medicin” hyväksyttiin vuonna 1832. Samoihin aikoihin oli vuonna 1831 perutettu Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, jonka ensimmäiseksi sihteeriksi Lönnrot valittiin.
Kajaanin piirilääkäriksi ja Kalevalan ensimmäinen painos
Valmistumisen jälkeen Lönnrot muutti tammikuussa 1833 Kajaaniin hoitaakseen piirilääkärin tehtäviä ja Kajaanista tulikin Lönnrotin kotipaikka aina vuoteen 1853 asti, jolloin hän muutti Helsinkiin ottaakseen vastaan suomen kielen ja kirjallisuuden professuurin M.A. Castrénin kuoleman jälkeen.
Kajaani oli tuohon aikaan melkoinen kyläpahanen, jossa asui noin 400 asukasta. Talot olivat turvekattoisia mökkejä, ja väestö eli pääosin kalastuksella. Lönnrot vaikuttaa kauhistuneen sikäläisiä oloja, vaikka häntä itseään pidetään hyvin vaatimattomana miehenä. Lääketieteen professori Immanuel Ilmonille Lönnrot kuvaa Kajaania vuonna 1833: ”Kaupunki --- suuri viheliäisyyden pesä ---” Paikallisten ajanviettotavoista mainitaan kortinpeluu totilasin ääressä. Juopottelun hillitsemiseksi Lönnrot laati säännöt raittiusseuran perustamiseksi.
Lönnrot teki monia matkoja, joista viides vuonna 1834 tehty matka oli merkityksekäs erityisesti Arhippa Perttusen laulattamisen vuoksi Latvajärvellä. Kalevalan ensimmäinen painos ilmestyi 1835 ja sen esipuhe on päivätty helmikuun 28. päivälle. Käsikirjoituksen toimitti Helsinkiin postimestari Edvin Montgomery. Lönnrot puolestaan osti Montogomerylta hänen kaupunkitalonsa Kajaanin torin laidalta. Lisäksi Lönnrot hankki maatilan Paltamosta.
10. runonkeruumatka – Sjögrenin jalanjäljillä
Vuonna 1838 Lönnrot matkaili Koitereelle ja Pielisen seudulle ja vietti Mateli Kuivalattaren luona kaksi päivää. Seuravana vuonna olivat vuorossa Nurmes ja Juuka. Kantelettaren esipuhe on päivätty huhtikuun yhdeksännelle päivälle 1840. Tällöin Mehiläinen, jota Lönnrot oli julkaissut vuosina 1836-1838 ja 1840, lopetettiin. Saman vuoden heinäkuussa yliopisto vietti 200-vuotis juhlaansa, jossa Lönnrot oli kunniavieraana. Kesä meni jälleen kerran Laukossa ja elokuussa Lönnrot matkusti Kajaaniin. Tällöin senaatti oli myöntänyt hänelle kahden vuoden virkavapauden suomen kielen sanakirjan toimitusta varten ja hyödyllisten luku- ja oppikirjojen laatimiseksi.
Vuoden 1841 alussa alkoi kymmenes matka, joka oli toisen suurretken ensimmäinen vaihe. Matka suuntautui Suomen Karjalaan ja Aunukseen. Matkan tarkoituksena oli kerätä aineistoa suurta suomalaista sanakirjaa varten. Matka keskeytyi Petroskoissa passijupakan vuoksi, ja Lönnrot palasi kesäksi Laukkoon. Syksyllä matkaa taas jatkettiin, ja tällä kertaa oli mukana matkakumppanikin – Keisarillisen Aleksanterin yliopiston dosentti M.A. Castrén. Castrénin kanssa Lönnrot matkusti Kuolan niemimaan Arkangeliin asti. Sjögren oli tällöin valinnut Castrénin Pietarin tiedeakatemian suunnitteleman Länsi-Siperian tutkimusmatkan kieli- ja kansatieteellisen osuuden suorittajaehdokkaaksi.
Lönnrotin ja Castrénin reitti kulki lähes Sjögrenin vuosien 1824-1829 matkan jälkiä. Sjögren oli siis tässä vaiheessa mitä oivallisin neuvonantaja Lönnrotille. Tämä voidaan havaita myös kirjeenvaihdosta. Sjögren lähetti Lönnrotin pyynnöstä kirjallisuutta ja vastasi Lönnrotin kysymyksiin.
Sjögren innosti matkalaisia perehtymään samojedin kieleen, mutta Lönnrot huomasi pian, ettei sillä ollut yhtäläisyyksiä suomen kielen kanssa ja lähti Sjögrenin kehotuksesta taivaltamaan kohti etelää ja Aunuksen vepsäläisalueita. Castrén jäi perehtymään samojedin kieleen ja valmistautumaan mahdolliselle Pietarin tiedeakatemian tutkimusmatkalle.
Kotiin Kajaaniin saavuttuaan Lönnrot julkaisi aikalaisten iloksi laajoja kuvauksia matkoistaan mm. Snellmanin Saimassa – tosin muutamia vuosia myöhemmin.
Kirjeet Lönnrot Sjögrenille 10.10.1840 Lönnrot Sjögrenille Petrosavodsk, den 21 Martii 1841
Högädle och Widtberömde Herr Collegii Råd!
Den färd till Ryska Lappmarken, hvarom jag i förledne sommar hade äran nämna för Herr Collegii Rådet, har jag nu företagit, men ehuru jag redan för mer än två månader reste ifrån Kajana, har jag ännu ej hunnit längre, än hit till Petrosavodsk. Jag hade redan i sista höst ämnat anträda denna resa, men fick ett förmodadt besök i Kajana af Pastor Stockfleth, som der uti fem veckors tid studerade finska språket och derifrån följde med till Ilomants, hvarifrån han, sedan jag i åtta veckors tid fått begagna hans sällskap, återvände genom Kajana, Uleåborg och Torneå till Lappmarken. Jag åter begaf mig till Olonetsiska Finnarne i Salmis, Tulomajärvi, Weskelys och Säämäjärvi, uppå hvilka trakter jag någon tid studerat deras dialekt och flere gånger förargats öfver dess uppblandning med ryskan. Så bortskämdt, som finska språket också är i nejderna af Åbo, så är det dock ojemförligt renare, än detta Olonetsiska språket. Af presten i Säämäjärvi fick jag en Kateches med slavonska stilar tryckt på Olonetsiska, år 1804. Dess språk är följande: Ensimäine kysyndu. Midämyö sinä sanottos ristikansu? – Sanon: Sidämyö, mi minä uskon jumalah meiän spaasale syndyle, i pien hänen pyhitetyn sakonan. – Toinen kysyndu: Mih opastav ristitysen viero? – Sanon: Opastav joga toves, i joga hyvän laaindah i mill väljattu sanottu kniigois pagisioin i apostoloin; a lyhembi raadi minun mustondah kai se kirjutettu lujas vieros meiän ristikansoin, kudam luja mieles pien, i konsu pidäv se sill manerill lugen: uskon yhteh jumalah isäh, i muidu. – Så ungefär lydde prestens uttolkning af den vidunderliga texten. Casus elativi ändelse ta tyckes helt och hållet hafva gått förlorad, och då ändelsen a af Inessivus äfvenledes bortfallit, äro begge casus nu lika och lyktas på s. Consonantsammansättningar mb, nd, ht (hd) m.m. förblifva merendels oförändrade, äfven då stafvelsen blifver sluten. Ännu har jag ej lyckats upptäcka något spår till personalsuffixer i denna dialekt. Men åtskilliga genuina egenheter har jag tid efter annan antecknat. Så t.ex. den karelska plurala ändelsen –loita nyttjad äfven vid enstafviga ord, suoloita, työlöitä för soita, töitä; dessutom sådana diminutiver som kivilöinen, mäkilöinen, jokiloinen m.m., hvilka troligen äro sjelfva deriverade af förut i språket befindtliga andra diminutiver kivilö, mäkilö, jokilo. Äfven af flersatfviga adjectiver på a bildas comparativus ofta med e: pohatembat, matalembat för pohatammat, matalammat. Pois heter öfverallt ääreh, hvaraf det ehstniskan järrele. Allmogen kallar till skillnad ifån suomen kieli sitt språk till lyvvin kieli. Nominativ är troligen lyyti – åtminstone har jag någon gång hört benämningen lyytiköt, lyytikköläiset gifvas åt folket – ordet lyyti torde åter härleda sig ifrån ryska ljudi.
Efter par dagar begifver jag mig härifrån åter på landet och tänker i början af Maj vara till kem, för att derifrån med första öppet vatten färdas till Archangel. Hela sommarn kommer jag att tillbringa i Ryska Lappmarken och vintern derpå i den Norska. Skulle några grammaticaliska eller andra hjelpredor till det Samojediska språket finnas, så vore jag hugad att ifrån Archangel till några månader först besöka samojederna, men så radlös jag nu skulle komma dit, kunde jag ej inhemta mycken kännedom om deras språk, och stode att fås i bokhandeln, så beder jag Herr Collegii Rådet hafva godheten och skicka den till mig i Archangel, hvarest jag ännu i medlet af maj befinner mig, i hvilket fall Herr Collegii Rådet äfven för utläggningen derföre godhetsfullt ville gå i förskott. Med lappska böcker är jag temmeligen väl försedd, och har löfte af Pastor Stockfleth att få andra tillskickade till mig i Archangel.
Jag beder om min hellsning till Herr Collegii Rådets Fru och har äran framhärda med högaktning.
Herr Collegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
P.s. Den hos allmogen vanliga förkortningen af ryska dopnamn tyckes bestyrka, att Grekiska trosbekännelsen i Finland förr varit ganska utsträckt. Ortnamn, sådana som Sakkola, Ahtola, Mikittä, Kostala, Harola, Hurola, Vakkala, Kuismavaara, Larila, Larinsaari, Nesterinsaari, Teppana, Nastola, Jormas, Jormua m.m. tyckas härleda sig af ryska dopnamnen: Sakko (Zacharias), Ahto (Autonomus), Mikittä (Nicetas), Kosta (Constantinus), Haro (Chariton), Huro (Gurij), Vakka (Vakaa), Kuisma (Kosmus), Lari (Hilarion), Nesteri (Nestor), Teppana (Stephanus), Nasto (Anastasius), Jorma och Jormu (Hermolaeus).
Lönnrot Sjögrenille Kola, den 23 mars / 4 April 1842
Högtärade Herr Collegii Råd!
Om vår resa till Inari och till Stockfleth i Norge lärer Mag. Castrén hafva skrifvit, hvad derom kunde vara att säga. I Inari dröjde vi ännu par veckor efter det han skref sitt bref till Herr Collegii Rådet. Derifrån reste vi öfver Patsjoki och Sönnikylä (Syngel) till Kola, hvarest vi nu i några veckor uppehållit oss och derunder studerat Ryska, uta hvilken man i Ryska Lappmarken ej gerna kan hjelpa sig. En kort utfart gjorde vi härifrån till den närmast belägna Lappbyn, Kildin, men uppehöllo oss der ej länge, då Lapparne derstädes, förekommo oss att vara bortskämda af sitt grannskap med Kola, och de dessutom försäkrade sig tala alldeles samma dialekt, som det talas i Maaselkä (vid norra ändan af Imandra), dit vi nu efter par dagar ämnat afresa. Enligt öfverensstämmande uppgifter af Lapparne i Syngel och Kildin tala Lapparne i Muotka, Petsamo, Patsjoki, Näytämö, Syngel och Notosero på en och samma dialekt utan någon af dem sjelfva märkt olikhet, men en annan gemensam dialekt talas af Lapparne i Kildinskij, Voroneskij, Lävoserskij, Semiostrofskij och Maaseljskij Pogost. Om språket i Jokostrof och akkala eller Babinska har jag hittills ej fått annan upplysning, än att det skiljer sig ifrån Maaselkä och Kildinska språket; troligen sluter det sig till den förra dialekten.
Ännu mindre vet jag något om terska Lapparnes språk, antigen det utgör en tredje dialekt i Ryska Lappmarken, eller sluter sig till någondera af de andra. Angående de lappska dialekterna har jag numera den öfvertygelsen, att de ej skilja sig så mycket ifrån hvarandra, som Rask föreställt sig. Vore man rigtigt hemmastadd i någon dialekt, så kunde man på kort tid lära sig den andras egenheter och ganska väl hjelpa fram sig. Med hvad vi af den Norsska Lappskan inhemtat kunde vi så i Kildin, som Syngel uti lättare saker göra oss begripliga, och skulle hafva hjelpt oss så mycket bättre, om vi varit rigtigt inne i den Norsska Lappskan. Af högsta vigt för den Finska språkklassens studium vore att få de Rysk-Lappska mun-arterna noggrant undersökta – men dertill skulle fordras en flerårigt arbete, äfven för en Finne, som för sitt modersmål bättre egnade en sådan undersökning, än någon annan. Äfevn Inari-dialekten fordrade en sådan undersökning, om eljest någon allmän Lappsk Grammatik och allmänt Lappskt Lexicon skall för framtiden kunna påväntas.
Härifrån resa vi nu till Maaselkä, uppehålla oss der någon vecka, och likaså i Jokostrof eller ock i Babinska, hvarefter vi med sista föret tänkt begifva oss till Onega för att träffa Archimandriten Venjamin och hans Samojediska arbeten.
I fall det blifver möjligt, så beder jag ödmjukast Herr Collegii Rådet att till Onega skicka åt mig något dugligt Ryskt Lexicon, hellst sådant, der derivata och composita upptagas under stamorden, och med utsatta accenter, dock ej med fransysk version, utan tysk eller latinsk, eller ock bara rysk ordförklaring. Dessutom en god Rysk Grammatik och någon samling af ryska folksånger.
I sådant fall vore min anhållan, att Herr Collegii Rådet äfven ville förskottsvis gå i penningutläggning för dem, ty jag kan ej på förhand veta deras pris. Med fullkomligaste högaktning har äran framhärda Herr Collegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Kan den Syrjänska öfversättningen af Matthei Evang. fås, så beder jag äfvenledes om den till Onega – den karelska, hvaraf Gottlund i Otava II del anför prof, lärer ej mera vara att tillgå i Bokhandeln. Lnr.
Lönnrot Sjögrenille
Archangelsk, den 2 Junii 1842
Höglärde och Widtberömde Herr Collegii Råd!
Jag är Herr Collegii Rådet mycket förbunden för böckerna, hvilka jag här i Archangelsk erhöll jemte högtärade skrifvelsen af den 14/26 sistvikne Aprill. Vi kommo allsicke att passera Onega, emedan vi i Kem blefvo underrättade derom, att Archimandriten Wenjamin för der närvarande uppehöll sig i Archangelsk, der vi också träffat honom vid god helsa. Han emottog oss mycket välvilligt, och förklarade sig benägen att lemna oss undervisning i Samojediskan, likväl med vilkor,a tt vi utan hans särskilda tillstånd ej skulle få meddela deraf något åt andra, vore sig mundtligen eller skriftligen. På förhand genomgick han dock kortligen, uppå tvänne aftnar, sin grammatik med oss, hvaraf jag tyckte mig finna, att Samojediskan, i fall den har någon slägtskap med finskan, dock har den så afslägsen och ringa, att det för mig alldeles icke kan löna mödan att studera det språket. Icke ett enda af räkneorden var likt med finskans, ej ens så likt som ryskans (venäjää) med viisi (viiti), seitsemä, sata, tuhansi, och det samma var fallet med pronominerna. Af en här boende samojed har jag dessutom frågat åtskilliga enskilda ord, men icke heller sålunda lyckats upptäcka någon större likhet. Och dermed har jag tills vidare slutat min kurs i samojediskan, ty att dermed förlura tiden anser jag vara ganska ändamålslöst för mig, hellst jag framdeles, sedan Wenjamin lyckats få sin grammatica, lexicon och evangelierna tryckta, och ännu mer, sedan resultaterna af Herr Collegii Rådets och Castréns undersökningar blifva bekanta, med mindre möda och tidspillan kan lära samojediska, så mycket det för mig blifver nödvändigt. Alltså lemnar jag samojederna, och begifver mig nu härifrån till Tjuderna på de trakter, der de enligt Herr Collegii Rådets skrifvelsen anträffas, hvarigenom jag hoppas inskörda mycket mer för finskans grammatik och lexicon, än det af samojediskan varit att påräkna. Hos tjuderna tänker jag vistas ända till sena hösten, hvarefter jag öfver Olonets och Sordavala begifver mig hem till vintern. Men skulle jag få tillfälle d.v.s. permission, så ville jag gerna sommarn derpå resa till Ehstland och Kurland, emedan man af de ehstniska böckerna dock icke kan inhemta och lära sig Ehstnisk så att man på något tillförlikigt sätt kunde jemföra språket med finskan. Det vore nämligen min önskan att kunna åstadkomma en komparatif grammatik för finskan, olonetsiskan, tjudiskan, ehstniskan och lappskan, åtminstone hvad de särskilta formernas etymologi och formläran i öfrigt beträffar. Och dessutom vore äfven i lexikaliskt hänseende en noggrann jemförelse af dessa språk alldeles vumbärlig, emedan man ofta ej kan komma på ordens grund bemärkelse uti ett enda af dessa språk, och de dessutom kunna ömsesidigt rikta hvarandra. Äfven med lappskan blef det ännu ett halfgjordt arbete för mig – om ens halfgjordt – så att jag väl åtminstone en vinter borde resa hos hem. Så mycket vann jag dock med denna vinter, att jag vid begygnandet af de tryckta hjelpmedlen för lappskans studium ej mera så lätt, som eljest kunnat ske, vilselades af den ofta bristfälliga orthografien, och dermed får jag lof att tills vidare vara nöjd. Min resa härifrån sker nu öfver Kargopol söderut, hvarifrån jag genom Ladeinopolska kretsen återvänder till de sydvestra trakterna af Onega sjön. Om icke förr, så åtminstone ifårn Olonets skall jag hafva nöjet underrätta Herr Collegii Rådet om, huru resan aflupit. Jag är mycket tackskyldig för de uppgifter om tjudernas vistelse orter, hvilka jag i tvänne Herr Collegii Rådets bref af sistledne år erhållit, och hvilka nu komma mig så väl till nytta.
Enligt Herr Collegii Rådets önskan skickar jag nu ej några penningar för de uppköpta böckerna, utan antecknar dem, tills Herr Collegii Rådet åter inflyttat till Petersburg, till hvilken tid jag öfver möjligen kan få veta postoafgifter. De voro för mig så mycket mer välkomna, som Castrén och jag här komma att taga skilda vägar, och den ena af oss eljest varit nödsakad att blifva utan ryskt lexicon, då vi blott hade ett enda, och här i Archangelsk ej finnes någon boklåda. I fall Herr Collegii Rådet vid ankomsten af detta ref ännu skulle bo i Petersburg, så önskade jag ytterligare på Wyitegra få en liten bok mig tillsänd, neml. (venäjää). Det är en grammatik, om havrs tillvaro jag förut knappt visste, men hvilken jag nu har till låns af Wenjamin, och utskrifves deraf det som särskilt rör Olonetsiskan, emedan jag fruktar, ett Herr Collegii Rådet redan bor på landet och jag således ej kan erhålla sjelfva boken.
Med högaktning och värdand har äran forblifva
Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
(Lönnrotin muistiinpanot Sjögrenille lähetetystä kirjeestä, syyskuun loppu 1842, r,*, ei mikrofilmillä)
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 7 januari 1843
Högädle Herr Collegii Råd!
Ehuru redan mot slutet af October återkommen ifrån min resa har jag ändatills nu dröjt med att skrifva till Herr Kollegii Rådet och hellst liqvidera för de böcker, hvilka jag i sistledne sommar i Archangelsk erhöll. Som jag af det dem åtföljande brefvet fann, att de ej kostat mer än 25 Rubel, så får jag nu med mycken tacksamhet denna min skuld afbörda, och öfversändningsportot med 3 Rubel, viljandes framdeles gerna tillskjuta hvad som för det sednare kan brista. Egentliga orsaken dertill, att jag sålänge försummat denna liqvid är den, att jag alltid hoppats få mina tschudiska språkanmärkningar redigerade och i det fallet gerna önskat meddela Herr Kollegii Rådet ett utdrag af de samma, dels derföre att jag vet Herr Kollegii Rådet intressera sig för ämnet, dels i afsigt att sålunda kunna få några möjligtvis felaktiga observationer anmärkta och rättade. Men såsom jag fruktade, har det gått, att jag här hemma nödgats låta hela det arbetet hvila, hvarföre sagde språkanmärkningar annu befinna sig i samma skick som vid min hemkomst. Utom annat förekom den tschudiska verbbygnaden mig högst interessent. De ryska verbformerna hade i flesta fall sina motsvarande i tschudiskan --- I likhet med Lappskan hade det ett särkilt inchoativum, som formerades af alla verber (och tillochmed af alla särskilta verbformer), t.ex. andaskanden, - skata, begynner gifva, andleskanden, lugeskanden, opendaskanden, salptaskanden, valmitseskanden, af andan, andlen, lugen, opendan o.s.v. Troligen har samma form genom Svenskan och Tyskans inflytelse gått förlorad för Finskan och Ehstniskan, till skada för språken. Äfven personaländelserna äro ganska märkvärdiga t.ex. katsun, katsut, katsub, katsumai, katsutei, katsuba l. katsutas, negative: en, et, ei katsu, emai, etei, eba ( eller ock en, et, ei) katskoi; reflexive: katsumoi, katsutei, katsuse, katsumoisei, katsuteisei, katsusei l. katsutasei, reflex. negative: en… katste, emai…katskoisei. Särskilta (i Finskan ej förekommande) tempora (eller modi) hörde jag sådana som t.ex. maksneisin bildadt af praesens Conjunctivi maksnen, och betyd. kanske jag skulle betala; hvarjemte vårt vanliga maksaisin också förekom. Likaså för vårt: olisin maksanut sade Tschuderna: minä maksnuisin som böjdes såsom vanligt, -sin, -sit, s, -simai, -sitei, -siba. Conjuctivus har således åtminstone följande tempora: maksnen, maksaisin, maksneisin, maksnuisin, och Indicativus tyckes äfven skilja emellan imperf. maksoin och perfectum maksnu. Nomina erbjödö äfvenledes flere märkvärdigheter med sina många diminutiver, sina kasus-ändelser, slutvokalens frånvaro i nominativus uti många fall m.m. Suffixerna funnos väl ännu, men nyttjades litet, utom men några pronomina. Egna bokstäfver voro à emellan ä och a; â emell. o och a; ê emel. i och e; ê emel. e och o; --- kanske ännu några flere. Jag har betecknat dem här efter det jag då för tillfället valde till beteckningssätt. I fall jag nu får tid på våren så har jag tänkt skrifva för Suomi någon artikel om Tschudiskan; materialierna dertill utgöras af en Rysk Cellarius, hvilken jag ifrån början till slut genomgick hos Tschuderna, öfversättande alla Ryska ord, som de kunde återgifva på sitt språk, af omkr. ett dussin sagor, åtskilliga ordspråk och gåtor, samt fraser ifrån Ehrströms R. Grammatik och Geitlins R. Tolk, några Conjugations- och Declinations tabeller m.m.
Emedan posttimman snart utgår, måste jag här afbryta, hafvandes äran att framhärda med högaktning och vördnad
Högädle Herr Kollegii Rådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot Sjögrenille lähetetystä kirjeestä (muutama rivi) 9.10.1843, r., *
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 13.10.1843
Högädle och Vidtberömde Herr Collegii Råd!
Sedan jag utaf ett ifrån Hfors nyligen erhållet bref inhemtat, att Herr Collegii Rådet ännu ej personligen deltagit i den Siberiska expeditionen, utan fortfarande vistas i Petersburg, så får jag ändteligen afbörda min gamla skuld för de till Archangelsk i förledet år afsända böckers postporto. Ännu ligga mina tjsudiska samlingar ovidrorda, hvartill orsaken är, att min tid hela året varit tämmeligen upptagen af läkaregoromål. De lediga stunderna har jag på sednare tider användt till redigerandet af finska gåtor / suomen Kansan Arvoituksia /, hvilka tillsammans med de af Ganander år 1783 utgifna 337 Gåtor nu utgöra omkring 1400. Af Toinen kirja utaf Muinais-ajan Historia i Mehiläinen har hittills ej utkommit mer än de 32 sidorna, hvilka belöpa sig på Mehil. För år 1837, ty på det derpå följande året utkom samma månadsskrift icke, och åren 1839, 1840, upptogs det historiska arket först af Suomen och derpå af Wenäjän historia. Straxt efter det, som jag af det med Bergmästaren Laurell erhållna brefvet fann, att Herr Collegii Rådet saknade de tvänne sednare årgångarne, anmodade jag Dr Rabbe i H:fors att skicka dem till Herr Collegii Rådet. Förmodligen har han redan efterkommit min önskan derutinnan, och beder jag Herr Collegii Rådet hålla dem tillgodo, såsom ett ringa högaktningsvedermåle. Då ingen Finsk tidning på de sednare åren utkommit, så var jag sinnad att för nästa år börja åter med Mehiläinen, men då jag sedermera hört, att ifrån det nya boktryckeriet i Kuopio är ämnadt att i nästa år utgifvas så en finsk som en svensk tidning, så lemnar jag gerna det tidsödande arbetet med min tidskrift, hellst jag svårligen hinner ens med åtskilligt annat, hvarmed jag emellanåt varit sysselsatt. Sådana omhänder hafvande opuscula äro 1 en för finska allmogen skrifven Finlands historie, hvilken redan till Carl XI:tes tid är färdig; 2 en Finsk Grammatik, till hvars utarbetande jag fått flere uppmaningar, och hvars etymologiska del också redan är nästan färdig; 3 en Finsk Chrestomathi för skolor och gymnasier; 4 en arithmetik för Finska allmogen; 5 Ordnandet af Finnarnas loihturunot och utgifvandet af dem i en fullständig samling; 6 en dylik samling af Finska allmogens nyare runor. Men redan allt detta, att förtiga utarbetandet af ett nytt finskt Lexicon, skulle fordra flerårigt arbete under bättre ledighet från helt och hållat heterogena sysselsättningar än jag hafver eller framdeles kan påräkna. Understundom har jag inbillat mig, att en Gymnasii Lectors tjenst skulle lemna mig mera tid för andra sysselsättningar, och derföre äfven funderat på att söka mig en sådan, när det nya Gymnasium i Kuopio kommer att inrättas; men när jag närmare betänker mig öfver saken, så är dermed föga vunnet, emedan hvart och ett embete, om det ej vårdslösas, medtoger tiden för sig sjelft. Det bästa vore att kunna lemna allt ombete och allslags tjensteberoende; skada endast att det icke låtes göra sig, då i vårt land intet skrifsställeri, om ej möjligtvis öfversättandet af pietistiska böcker, kan nära sig sjelft.
Till Herr Collegii Rådets Fru har jag att framföra helsningar ifrån Apothekaren Malmgrens fru härstädes, Alvina Westerlund. Med anledning af hennes fordna på Strömsdal gjorda bekantskap anmodade hon mig redan för längre tid tillbaka, att om jag någon gång skrefve till Herr Collegii Rådet, helsa frun ifrån henne. Hon har en godfruktig eller pietistisk man och med honom två söner och en dotter; lefver öfver sjelf lika pietistiskt och deltager ej i ”verldsliga” sällskaper och nöjen. Föröfrigt må de väl och hafva väl förhofrat sig på denna ort, så att huset troligen är det förmögvarti i hela staden och dess närhet.
Med högakting och värdad framhördan
Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot.
Lönnrotin kirjekonsepti Sjögrenille lähetetystä kirjeestä 10.11.1843, r , k* (ei löydy)
Lönnrot Sjögrenille Kajana den 17 November 1843
Högädle Herr Collegii Råd!
Till svar å Herr Collegii Rådets ärade skrifvelse af den 13/25 nästlidne October får meddela, att jag med det lexicografiska arbetet hittills ej hunnit särdeles långt, bestående det förnämsta af, hvad deruti gjordt blifvit, uti samlingar af ord, men hvilka till det mesta ej ännu äro införda på sina behöriga ställen, ännu mindre försedda med bemärkelser i den ordning, som de härledda ur hvarandra i ett ordentligt lexicon borde finnas. De ordsamlingar, som jag äger till förökande af Renvalls ordförräd, äro gjorda af scl. Lector Keckman, af hofrättsrådet Asp, af kyrkoherden Höjer, kapellanen Dahl, curam gerens Liljeblodh, af underteckna sjelf, och tyckas tillsammans uppgå till ett lika stort antal, som deras, hvilka förut finnas i Renvall.
Det blifver således redan i och för sig att ej alltför lätt arbete med att få dem hellst ordnade, hvarefter sedan likväl återstår det förnämta, nämligen att på åtskilliga orter af landet förvissa sig om åtskilligas bemärkelse och bruk, i synnerhet sådanas, hvilka de respective samlarene förklarat med tecknet (?), derpå, att jemföra alltsammans, såvidt ske kan med beslögtade estniska, tjudiska och lappska orden, ordna bemärkelserna, utföra phraseologin, och slutligen renskrifva alltsammans. Här under tjenstgöringen har jag alldeles intet vågat ihop med hela det lexicaliska arbetet, utan på lediga tider sysselsatt mig med åtskilligt annat, hvars slut jag åtminstone kunnat hoppas få engång skåta. Sålunda försökte jag under förra hälften af året att sammanskrifva finska folkets historie på finska, hvilket arbete, ehuru redan utgörande åtskilliga smärre häften, dock måste blifva hvilande vid Carl den XI:s tid, emedan inspections – och andra resor under sommaren ej lemnade mig någon tid öfrig till dess fortsättande. Nu har jag åter om hösten haft något mera ledigt, men användt ledigheten till slutliga redactioner af finska gåtor, hvilka Litteratur Sällskapet i H:fors lofvat befordra till tryckning. Gåtornas antal utgör 1679, hvaraf dock flere äro varianter till hvarandra. En par veckors tid torde de ännu syssesätta mig och sedan har jag tänkt börja med utarbetandet af en finsk grammatik, hvarom jag af bekanta fått flerfalldiga påminnelsen, och hvars brist, sedan von Beckers grammatik för länge sedan utgått ur bokhandeln, blifvit allt större och större efter finskans införande bland undervisningämnen vid gymnasierna. Ett annat företag, som jag länge haft i sinnet, vänligen att ordna finnarnes trollrunor (loihturunot) måste jag uppskjuta till framtiden. Samlingen af endast dem, hvilka jag redan äger, skulle komma att upptaga en ungefär likastor volym, som Kalewala-runorna, och vore till utredande af finnarnes fordna hadendom, hvarmed andra kunde sysselsätta sig, högst nödvändig att fås tryckt.
För att så för ett som annat kunna bättre bestämma min tid, än för mig nu, såsom ensam ortens läkare, är möjligt, har jag tänkt lemna hela medicinen och söka något lectorat vid det nya gymnasium, som i Kuopio under nästföljande år kommer att organiseras. I nästa års början har jag ämnat begifva mig till Borgå för att speciminera, troligen för lectoratet i grekiskan, hvilket ej vore så himmelsvidt skildt ifrån de finska funderingarne, som medicinen är det, ej heller gör samma anspråk derpå, att man helt och hållet för det borde reppoffra sin tid, likadan man det borde för läkarekonsten om man strängt ville uppfylla sina skyldiheter.
Hvad nu ytterligare det finska lexicon beträffar, och emedan jag ej ens kan hoppas att på kortare tid, än fem år, få allt färdigt, så att tryckningen kan begynnas, den dessutom medtagen ett år eller mer, så vore önskligt att Uspenskij begynte med sitt lexicon utan att vänta derpå. Mycket gerna finge han begagna mina tillsamlingar, likasom jag äfven eljest ej ville undandraga mig att gå honom tillhanda, der det kunde behöfvas. Kommer jag att flytta till Kuopio, så kunde han ju till någon tid komma dit, hvilket ej blifve så dyrt för honom, att han dertill skulle behöfva stora rese-omkostnader. Här i kajana vore det svårare om rum, och dessutom kommer jag att, såsom jag först nämnt, från årets början vara några månader borta, äfvensom jag sedermera under sommaren ej kan räkna på mycken ledighet, emedan Stockfleth lofvat komma hit i nästa vår och qvardröja hela sommaren, och jag under den tid får fullt upp att göra med lappskan. Så mycket mera borde Uspenskij uppmuntras att ju förr, dess bättre, fullborda sitt arbete, som det äfven för oss finnar blefve ett i många afseenden nyttigt verk.
Angående det lexicon jag tänkt utarbeta, ville jag gerna vid tillfälle inhämta Herr Collegii Rådets tanke angående versioner, om den utan svenskar borde göras äfven på något annat språk. Sjelf har jag tänkt att ordens hufvudsakligaste bemärkelsen, men ej phraseologien, borde återgifvas äfven på latin, för att verket ej skulle blifva en alldeles sluten bok för andra än svenskar och finnar.
Med högaktning och värdnad framhärder
Högadle Herr Collegii Rådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Ett bref af vår aptekare till Dr Crusell får vidfoga. Skulle Crusell ej finnas der, eller Herr Collegii Rådet eljest ej komma i tillfälle att lemna honom brefvet, så får det, såsom dess skrifvare sagt, förrtöras
Sjögren Lönnrotille 25.3./6.4.1841
Wärdaste Herr Doktor!
Med särdeles nöje emottog och les jag Herr Doktorns interessanta skrifvelse ifrån Petrosawodsk. Äfven utan ortsuppgift vittnar densamma om att Herr Doktorn vistats uti Olonetska Guvernmentet och sysselsatt sig med dess finnars språk Skada blott, att Herr Doktorn icke berest samma guvernments wästra hälft vidare åt söder, för att nogare lära känna de särskilda märkvärdiga nuanserna uti språket hos den finska befolkningen sträkande sig med uti afbrott genom. Ryssar vid såvis staden öfver denna uti Adejerpolska kretsen och sedan är på Novgorodska guvernementet i söder. Dock äfven norra delen, der Herr Doktorn nu torde wistas, har sitt stora interesse, och så mycket mer, som den finska massan der är mera kompakt, och språket i samma mera i försökande i alla fall både värmare den egentelig finskan och mera rent. Jag rigtar nu mitt svar i stället för Archangelsk efter anvisningen till Kem, i förmodan, att det ännu skall upptjena Herr Doktorn der före afresan till Archangelsk. Härtill beveker jag hufvudsakligen äfven af Herr Doktorns begäran den. Okså nå den väl redan --- märket alaktes öfver prädig, emedan Herr Doktorn utan sinful snartsigdt utan tillkänner Kalewala, och således åter mina anvisningar nog vet, hvadt hvart enskildt styck hörd. Do nu onämnda modificationerna i planen för mina exemplar och afskriften blefvo utan dess äfven derigenom nödvändiga, att uti mina varu, såsom herr Doktorn vid denna skär skådande kommer sjelf att vise, händelsernas ordning och i följe deraf äfven de handbande personernes ordning icke alltid öfwerens stämmer med Kalewala och afvikelserne ej inskränka jag blott till enskilda ord eller endsin, wore jag då att dessa olikheten äro urspannsliga, der höra tillskrifvas confusion hos runornas upphofsmän subjective, eller och, hvad som synes farligast, båda omständigheterna tillsammans.
Om interpunktiva och andra dithörende mindre nåhvedtliga omständigheter har jag icke gifvit mig tid att bekynna mig. Det må Herr Doktorn sjelf konstituren efter sammanhanget och mal innehållandet, hvilka för mig i tiden ungasten vart hufvudsaken såsom saket war redan vid sjelfva uppsaknandet af originalerna. Allt hvad som här blifvit nufändt om interpunktion gäller och om ortbiografien, som derföre ock är helt simpelt --- djäknen efter mina originalier, vid hvilka min princip under upptaknandet var att reproducera språk och uttal såsom jag då för mig sjelf tyckte i höst vara mest passande. Ännu hör jag anmärka, att mina excerpta och afskrifta äro upptecknande i 2 spalter, hvilka hvardera för sig sjelf i sin särskilda ordning äro fortlöpande att läsas, såsom jag och entydt det genom dubbel paginering på samma sida 1a, 2b, 3c och så widare, på det Herr Doktorn må fortskrida först längs numrarne och sedan längs bokstäfverna, mera i inskriptioner i klipper. Af isländska sagor kunde man sluta till att sådana borde eller kunde finnas, och dessutom hörde jag i Archangelsk min förmodan bestyrkes genom några - visserligen dunkla och osäkra sagor, att sådana der gamla inskriptioner ur å kusten skulle finnas. Skulle det å ort och ställe nerdh befanna sig, så vore det en himlig sak, att få af dem en så noggrann copie som möjligt med fullständig beskrifning om stället. Hvem vet, till hvilka interessanta data det kunde föra?
Oändeligen kär skall det vara mig, att tid efter annan erhålla några underrättelser om Herr Doktorns vidare resa, hvartill jag af innersta hjerta önskar Herr Doktorn endast fortfarande hälsa; ty om Herr Doktorn med, interesse och öfver är jag fullkomligen öfvertygad, och de - uppehålla äfven hälsan i uti högsta möjliga grad. Låt mig nu till en början äran den ytterligare afresan ifrån Archangelsk veta huru det lyckat att få reda på Archimandriten Wenjamin. Och sedan kom det blifva tillfälle att skrifva åtminstone ifrån Kola. Min hjertliga hälsning till Stockfleth, när han framdeles råkas. Jag förblifver med den varmaste högagtning,
Herr Doktorns ödmjuke tjenare
A.J.S.
Sjögren Lönnrotille 14./26.4.1842
Höglärde Herr Doktor!
Jag skyndar mig nu att efter Herr Doktorns önskan uträtta det mig lemnade uppdraget med de åstandade böckernas upphandling och afsändande, så godt det warit mig möjligt. Då det ej varit görligt att få en ryskt lexicon efter alla Herr Doktorns fordningar, så har jag resolurat mig att köpa och sända Oldekops, såsom ett af de fullständigaste. Reiffs skulle hafva varit inrättadt, såsom Herr Doktor önskade i afseende å anordningen och den fullständiga accutuationen, tillika med hänviste likheten med diverse andra språk, men har förklaring af orden endast på franska. Oldekop har åtminstone och det deremot för sig att vara till bruket beqvämare hälst för en resande. - Såsom grammatik medföljer Gretschs praktiska språklära och dessutom Sukarofs samling af ryska folkvisor, den bästa och fullständigaste ehuru det att äfven dess format är ganska beqvämt. Alla 3 artiklarne fann jag uti en bekant bokhus och fick för dem mycket billigt för 25 Rubel, hvilket är mycket under det nemlige boklådspriset. Hvad transport-kostnaden med posten kann belöpa sig till, vet jag icke förut säga, ock skall framledes derom underrätta, om den skulle blifva så stor, att det löner mödan att tala derom. Också är det ingen brådsten med betalningen öfverhufvud, hälst icke något svar ifrån Herr Doktorn torde hinna ankomma, förrän jag flyttat ut på landet, då jag icke ens önskar att få något penningsbref i anseende till de vidlöfligheter, som äro förknippade ord deras utförende, och det möjligen kunde hända att brefvet sändes tillbaka, om postiljaren hör, att jag ej bor i staden, då man genomligen sjelf skall underskrifva den tryckte kungörelsen om dess ankomst och sedan sjelf dermed inställa sig med derå skrifvat intyg af den autoritet, hvarmed man tjenar, för att nedfå brefvet ifrån posten. Alltså betalningen lemna vi tills vidare nortän; nog skulle jag sjelf framdeles wid lägligare tillfälle för mig påminna derom. Måtte nu blott böckerne snart, rigtigt och i oskadadt skick komma till Herr Doktorn tillhanda ock Herr Doktorn blifva nöjd med denen! - Jag har skyndat mig med deras affärdande, att de måtte häldre före Herrarne ankomma till Onega och der qvarblifva posto restande, än sednare, emedan det vore nu möjlighet, att Archimandriten Wenjamin ändast icke vore uti sitt korskloster, utan i Archangelsk, i hvilket fall herrarne troligen icke skulle vidare uppträna sig i Onega utan resa längre till Archangelsk. Jag är just nyfiken att med tiden få underrättelser genom herrarne, huru de af honom blifvit mottagen och huru det är med hans hälsa. - Föröfrigt tviflar jag icke uppå, att han skall mottaga herrarne efter önskan, om han blott är frisk. - Det är en man, uppå hvilka jag sätter ett mycket stort värde till följe af allt, hvad jag genom egen erfarenhet och andras vittneslärd känner om honom.
Min hjertliga hälsning efter ankomsten af detta bref! En annan hans härvarande bekante likaledes ifrån en resa dit upp till norden och speciellt till samojedrar, doktor Schrenk, en naturhistorions, är ännu uppå sin naturhistoriska resa till Sibirien.
Om herrarne komma till Archangelsk och der träffa af mera forna bekanta, den lutherske pastorn Rechman, direktorn för den ryska skolan Seifert, en lärare Unfiedt vid densamma, så hälsa dem hjertligen ifrån mig. Utan tvifvel erinna de sig mig ännu, ehuru jag sedan icke mer haft några speciella relationer med dem. Måtte herrarne der tillbringa sin tid så angenämt, som jag det gjorde år 1826 under en hel sommars vistelse efter återkomsten ifrån Mesen och Pinega och ännu knapt tillfriskand efter en svår sjukdom, som å den sistnämnde orten var nära att föra mig i grafven!
Öfverhufvud fann jag societeten af utländningar boende i Archangelsk mycket bildad ock angenäm; flera af dem visade mig en stor välvilja och vänskap, så att jag ännu med särdeles nöje erinrara mig dem. Dock äro åtskilliga af de personer, med hvilka jag då kam i närmare relationer redan antariskt döda, och andra lära vara äfven aflidne, om hvilka jag icke erfarit det, hälst jag såsom lagdt, icke mer med några derstädes stått i några skriftliga relationer.
Med högagtning förblifver jag Herr Doktorns
ödmjuk. tjenare
And. Joh. Sjögren
Sjögren Lönnrotille
2./14.2.1843
Bäste Herr Doctor!
Med min svåger Bergmästaren Laurell afsände jag i förledne wecka ett bref till Herr Doctorn, innehållande svar uppå Herr Doctorns interessanta bref ifrån slutet af förledne år med inneslutna 28 Rubel, hvilka också uppå 2 Rubel när motsvarade den summan, som jag i förledne vår vid uppköpet och afsändningen af de ryska böckerna med posten till Archangelsk hade avlagt. Uti samma mitt bref begagnade jag tillfället att förege min 1840 vid jubelhögtidligheterna i Helsingfors gjorda bön att om completterandet af Mehiläin för år 1837. Dagen efter det min svåger Gustaf afrest, hämtade mig en ifrån Helsingfors till Moskwa resande student det saknade December häftet jemte en liten skrifvelse redan ifrån October månad 1840 och hälsningar ifrån min andra svåger Professorn, vilken jag wäl således åtminstone tills widare ärde hära antagen för slutden, att den der ändringen, hvarom jag nu med min andre svåger åter erinrade, legelt kanske hela å år Helsingfors. Huru dermed och må wara, så skyndar jag mig nu att per posto kontramandera min förut gjorda anhållen i förhoppning att detta bref skall hinna före till Kajana till min svåger Gustaf, hvilken skulle komma att göra åtskilliga krokar med uppehåll på mer eller mindre tid, innan han skulle anlända Kajana. Tillika får jag tacka Herr Doctor för det der öfversända December-häftet, som var just det, som fattades mig. Nu tillåter jag mig blott en fråga: är den Mehiläinen medföljande Muinasajan historia slutad eller icke? Deraf äger jag hela fösta boken, men af toinen kirja blott 32 sidor, hvilka slutas på ett sätt, såsom skulle der icke wara slutet. Kanske felas der också det sista arket, hvilket jag äfven per analogiem med sjelfva hufvudskriften antager wara det troligaste. Är denna min förmodan rigtig, så tager jag mig ännu friheten att supplicera äfven derom med begäran att tillställa det bristande åt min svåger Gustaf, när han framkommer till Kajana. Herr Doktorn skulle då slippa besväret att söka för dess öfversändning andra lägenheten, hvilken naturligtvis icke heller kunna wara lätta i Kajana, så framt vi ej möjligen få hoppas, att se Herr Doktorn till äfventyrs i nästa sommar här hos oss i Petersburg. Det skulle i sanning wara ganska interessant, och i det saket läger jag härmed Herr Doktorn på förhand att hjertligt wälkommen!
Sedan jag skref i förra weckan, har jag ej ännu blifvit fullkommligen återställd – en frapperande nyhet för min svåger, när han kommer, ehuru den föröfrigt icke bör skrämma honom. Jag vill dermed blott hafva berättat honom, att min hosta allt ännu fortfor och att jag tillfälligtvis haft erfarenhet, att jag måste så väl i afseende å luft som mot vara försigtig. – Genom en utfart i går uti nu skarp blåst förvårfvade jag mig ett slags varidir (?) af min förra åkomma, som nu tyckes vilja fästa sig i pommen i stället för förut tringar med samma svårighet att hvälja. Jag vill dock hoppas att detta har en snarare öfvergång. Gustafs syster med herom må bra. Hälsa honom, när han anländer! Föröfrigt vet jag ej, om der på orten mer finnas några andra bekante, till hvilka jag kunde hälsa. Sedan jag var der 1825, hafva väl många flyttat till andra orter, flera troligen också till en annan verld.
Med den upprigtigaste högaktning förblifver jag Herr Doktorns
ödmjuke tjenare,
AJSjögren
Hiljaiseloa ja tieteellisiä tutkimuksia
Tämän matkan jälkeen Lönnrot paneutui kirjallisiin töihinsä uuden virkavapauden turvin ja teki vielä yhden matkan vuonna 1844, joka suuntautui Viroon ja Liivinmaalle. Matkalla Lönnrot vietti suurimman osan ajastaan Tartossa viron kieltä oppimassa ja kopioimassa Viron Oppineiden Seuran virolaisia sanakokoelmia. Kotimatkalle hän lähti jalkapatikassa ja kulki sekä Narvan että Pietarin kautta Kajaaniin.
Lönnrotin ja Sjögrenin kirjeitä ei ole olemassa vuosilta 1844 ja 1846. Näihin aikoihin Sjögren nimitettiin tiedeakatemian ”suomensukuisten ja kaukasialaisten kansanheimojen kielten ja kansatieteen akateemikoksi”. Sjögren kävi vuonna 1844 myös taistelun suojattinsa Castrénin saamiseksi tiedeakatemian tutkimusmatkan suorittajaksi. Kilpailijana oli akateemikko K.E. von Baerin suojatti, unkarilainen ylioppilas Antal Reguly. Asia kääntyi Castrénin eduksi ja hän lähti matkaan vuonna 1845 - tosin tällöin jo parantumattomasti sairaana. Lönnrot puolestaan alkoi valmistella Kalevalan uutta painosta.
Lönnrotin kirjekonseptit Sjögrenille lähetetyistä kirjeistä 2.2.1845, r, k
11.2.1847, r, k
Suhde aktivoituu - ja jälleen hiljaisuus
Sjögren lähetti oman runokokoelmansa vuonna 1848 Lönnrotille, joka sai runoaineistoa myös mm. Castrénilta ja Arwidssonilta. Lönnrot puolestaan lähetti oman loitsurunokokoelmansa Sjögrenille ja lisäksi Käsikirjoituksen nimellä ”Loihtoja”. Niistä Sjögren lämpimästi Lönnrotia kiittääkin ja samalla kertoo itselleen harvinaisesti niinkin yksityisestä asiasta kuin tyttärensä tanssiaissuunnitelmasta.
Sjögrenin viimeisten elinvuosien suhde Lönnrotiin on jäänyt pimentoon. Yksi kirje on olemassa vuodelta 1852, jolloin Sjögren kävi vielä kerran tutkimusmatkalla Virossa ja Liivinmaalla. Sjögrenin kuoleman jälkeen juuri Lönnrot sai kunnian lausua muistosanat Sjögrenistä Suomen Tiedeseuran kokouksessa huhtikuussa 1855.
Lönnrot Sjögrenille Kajana den 21 Nov. 1847
Högädle och Widtberömde Herr Statsråd
Från Helsingfors har jag blifvit gjord uppmärksam derpå, att Herr Statsrådet under sina färder säkert upptecknat en mängd finska runor af samma slag, som de i Kalevala förekommande, och som det vore af vigt att få den andra upplagan så fullständig som mojligt, så tager jag mig den friheten att förfråga mig hos Herr Statsrådet, om och på hvad sätt jag kunde komma i tillfälle att begagna äfven dem för nämnde ändamål, och beder, att Herr Statsrådet med några rader ville underrätta mig derom.
Af de runor, som sedan förra upplagans utkommande blifvit tillsamlade af åtskilliga Cajan, Europaeus, Ahlqvist, Poppius, Sirelius, undertecknad m. Fl., har kommit många äfven vigtiga tillägg, hvarigenom ej blott åtskilliga luckor i den förra upplagan blifvit fyllda, utan äfven sammanhanget emellan de särskilda runorna och i synnerhet dictionen vunnit mycket. Öfver ett halft år har jag nu varit träget sysselsatt med att infoga allt på sitt behöriga ställe i interfolierna, hvilka redan begynna blifva fullskrifva, ehuru de äro af halft arks storlek. Till julen hoppas jag få allt infördt, hvarefter återstår det noggranna och vigtiga arbetet att af de många tilläggen och variationer kunna till hufvudtext utvälja det bäst passande.
Allt sedan jag i sista vår återkom hit ifrån Wesilax, der jag hos archiater Törngren tillbragte vintern, har jag bott i Kajana och fortfor att vistas här åtminstone till nästa års början.
Om min helsning till fru Statsrådinnan beder ödmjukast och har äran med den fullkomligaste högakting framhörda
Herr Statsrådets
Ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 12 Mars 1848
Högtärade Herr Statsråd och Riddare!
För Herr Statsrådets godhet och besvär med runorna, hvilka jag genom Mag. Reinholm allaredan bekommit, får jag aflägga min ödmjukaste tacksägelse. Snart får jag nu äfven dem införda i Kalevala, havrefter af hvad hittills samlats, ej återstår att införas men än ett häfte af Reinholms sednare samling, och då kan jag genast begynna med utskrifningen af den nya texten till andra upplagan. Det är svårt att på förhand veta, huru mycket vidlyftigare den blifver, än första upplagans; men mycket af dessa hemfaller till variationerne. Naturligtvis måste dock af en sådan mängd mycket komma äfven sjelfva texten till godo så i materielt som formelt afseende. Ordningen emellan några runor måste i denna nya upplaga blifva annorlunda än i den förra; så tyckes det, som borde t.ex. Joukahainens möte med Wäinämöinen komma i början. Enligt mycken sannolikhet var Joukahainen just samme ”Lappalainen Kyytöselkä”, som sedermera spejade och sköt på Wäinämöinen för att derigenom hämnas på honom lönligen, då han i uppenbar fejd blifvit besegrad. Likväl har jag hittills ej kunnat bestämma något visst angående ordningen, utan lemnat det till den tid, då alla tillsattserna vore införda, hvilket snart blifver fallet. Stud. Europaeus, af hvilken jag fått de största samlingarne, funderar på utväg att i nästa sommar kunna komma till Karelarne i Tverska Guvern., och hoppas äfven der finna Kalevala runor, hvarföre han råder mig att uppskjuta Kalevala redactionen, tills han derifrån återvändt. Min tanke är, att om han ock får någon runostump af det slaget derstädes, och derföre lärer vara bäst att ej uppskjuta arbetet för deras skull.
Med den fullkomligaste högaktning och vördnad har äran framhärda
Högtärade Herr Statsrådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot Sjögrenille lähetettyjen kirjeiden sisällöstä
19.3.1848, r, *
Med tacksägelse för de hitsända Kalevalarunorne och relation om sjelfva arbetet.
28.7.1848, r, *
- På lukka ej annan förkl. mer en annan runo …
Lönnrot Sjögrenille Kajana, den 29 Julii 1848
Högädle Herr Statsråd och Riddare!
Ehuru ärade skrifvelsen af den 8 Julii redan för en postdag tillbaka var mig tillhanda kommen, hann jag dock ej då genast besvara den, havrföre jag nu först, så godt jag kan, vill söka besvara Herr Statsrådets frågor.
På Lukka kan jag ej gifva någon bättre förklaring, än den i brefvet finnes. En variant af runon har jag, hvarest står Akka vanhan Wäinämöisen lähti merta luutimahan etc.
I Tika Tuoni pistoksesi anser jag Tuoni stå i vokativus och tika i imperativus utaf ett eljest obrukl. Verbum tikan, tikkaa, som enligt havd mitt öra säger skulle betyda qväsa, qväfva. Eljest har en variant: Ota noita nuoliasi, pika tuoni pistoksesi d.ä. du häftiga (hastiga) Tuoni dina styng.
I stället för Nunnus ilman tyttäristä etc. finnes i en annan variant: Tullus ilman tyttäristä, höyhenys Panuttarista, hvarest tullus vore ant. ett nom. proprium l. optativus af verb. tulla. Nunnus är väl proprium, om man ej ville härleda det från Lappska njuono, den förnämsta, hvarefter öfversättn, blefve: du Nunnus (du den förnämste) af luftens döttrar, du eldens fjäder (=befjädrade) dotter. Etymologien på panu är obekant äfven för mig, så framt man ej vill ställe den tillsammans med grek. --- tyska Pein, sv. Pina, hvaraf. Panu skulle få betyd. Af den värk åstadkommande, den smärtande elden.
Höyhenys Panottaria, Lemmäs Laukahattaria: du eldens befjädrade (fjäder-) dotter, du den väna (nymf), som sväfva (i luften). Lemmäs l. Lemmes vore sds här ett epithet åt Höyhenys.
Juokse portimon jaloilla förklaras på två sätt a) såsom en felaktig uppskrifning i st.f. juoksep portimon jaloilla, i hvilket fall ortimo, den på (längs) sparrar springande, på sparrar vistande (af orsi) vore epithet åt kärppä. B) har på efterfrågan portimo uppgifvits betyda dets. Som talvikko l. Lumikko, hvilken betydelse, såsom lätt till hands af parallelismen i följde strofen dock är mindre säker.
Tap. V. 28. tälkki, klump, klimp (snorklump etc.): tällerö och töllerö, något mindre förvaringsrum, dosa, ask etc., här parallel-ord till suu, kita.
Ordet peritekka torde möjligtvis bero af felaktig uppskrifning, ty är ordet fyrstafvigt, såsom peritekka, så blifver versen hypermetrisk. Jag tror, att versen borde lyda: pintikka Manalan piian d.ä. Manalaflickans band (fläta) pintikka ett vanligt ord = pinteli. I annan runo kallas ormen till palmikko Manalan piian.
För luorissa luraeleepi borde väl stå laarissa (loarissa, luarissa) luraeleepi. Lurailee, lyräilee, lorailee, löräilee, lurisee, lurajaa, lurahtaa etc. skulle jag anse bet. röras, trippa, väsnas (sakta).
Slutet på karhun synty har jag efter en annan uppteckning: jos ei paju paimen taisi, ei tuomi kotihin toisi, viitihte emännän vilja, vaatihte emännän vaiva, rakehilla rautaisilla, nauloilla teräsnenillä, men egentl. höra de två sista verserna till en hotelseruno åt björnen: tunge pääsi turpeeseen --- jospa tuolta pääsi nostat, ukko pääsi särkeneepi rakehilla rautaisilla, nauloilla teräsnenillä, och efter de två första verserna borde insättas Etelätär luonnon eukko, Suvetar valio vaimo, hvarefter öfversättn. Blefve: om videt ej vallade, häggen ej hemtade (korna) hem, (så) du naturens qvinna Etelätär, du utvalda qvinna Suvetar (eller: sunnanvädrets dotter – sommars dotter) haf bestyr om (denna) värdinnas boskap, sköt (de korna) med (af) hvilka värdinnan besvärat sig.
Loihto Top. V. 42, 43 tyckes vara en hopråddning af en dålig sångare. Eljest betyda kikka, kakka, kikkara, kakkara nästan ett och detsamma, något hårdt, bollartadt, lort. I emä lempo ampu linnun kan ampu linnun vara – ampui linnun (sköt fogeln) eller ampulinnun (en skjuten fogel), men huru de ock tagas, så passar versen ej tills med den föregående.
Af trollrunor har jag ansenliga samlingar och skulle alltför gerna nu genast skicka dem till Herr Statsrådets begagnande, om jag ej i någon tid ännu behöfde d.m. vid den nya Kalevala redaktionen. Till oktober månad hoppas jag få den färdig och skall då, ifall Herr Statsrådet så önskar, skicka dem antigen genom Litteratur Sällskapet eller direkte med tungposten. För det närvarande arbetar jag på 18:de runon af Kalevala, men då runornas antal i den nya upplagan kommer att uppgå till väl 40, så är jag ännu ej ens halffärdig med arbetet.
Jag beder om min vördnadsfulla helsning till Fru Statsrådinnan och har äran att med högaktning framhärda
Högädle Herr Statsrådets ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin itseään varten tekemät muistiinpanot lähetetyn kirjeen sisällöstä 18.9.1848, r, *
Ärade af 10/22 aug. med sista post först. --- mig få att här arbeta nästa vinter.
Lönnrot Sjögrenille Laukko Gård, den 19 Sept:r 1848
Högädle Herr Statsråd och Riddare!
Ärade skrifvelsen af den 10/22 augusti hade jag nöjet med sista post emottaga på Laukko gård i Wesilax socken, der jag för det närvarande befinner mig hos Archiater Törngren. Efter trollrunorna har jag skrifvit till Kajana, dit jag kom att qvarlemna dem, och såsnart de kommit hit och jag hunnit skrifva dem rent, ifall så oundgängeligen skulle behöfvas, skall jag öfverstyra dem till Statsrådets begagnande. En stor del af dem äro dock inblandade med sagor, lyriska och episka sånger, gåtor, ordspråk etc. och dem har jag svårt att få hit utvalda; det är således endast ett större foliohäfte som jag efterskrifvit, som jag innehåller endast trollrunor. Till julen skall jag väl, om ej förr, få det Herr Statsrådet tillhanda. Uppå de dubia, på hvilka förklaring önskas, skall jag nu svara, så godt jag kan.
= manni tror jag härleda sig af sv. Ordet man med betydelsen bjesse, den väldige, den mäktige ell. Annat dyl.
a = i vaapsahaisen sanat tror jag början vara orätt antigen uppfattad (Topelius var mycket lomhörd) eller ock sjungen illa. Jag anser orden böra rättas till ampiainen angervoinen, synnyttären synnyttämä, kasvattaren kasvattama d.ä. du häftige (oförvägne) getig, som blifvit framfödd af den födande (natur-) dottern (naturkraften), uppfostrad af den fostrande (natur-) dottern. Angervoinen, adj. dimin. af angervo = angerva, ankia, ankea, ankara, änkiä, änkeä. Äfevn passar angervoinen härledt af angerva, spirea ulmaria, alltförväl till epithet åt getingen, emedan detta örtslag är omtyckt af getingarne. Den föreslagna rättelsen synes äfven af metern vara påkallad, emedan orden, såsom de stå hos Topelius ej utgöra någon runometer.
= kiikka, kiekka, keikka, kuukka, kaakka, substantiva onomatopoetica, tyckas betyda något hårdt, framsående, rörligt, i ett mindere stycke, ej i större massa. =kimmo, kammo l. kimma, kamma förekommer mig på detta ställe att vara någon personification af hårdhet, fasthet, styfhet, spänstighet, ointrycklighet. I sådana onomatopoetica omvexla ofta vocalerna i och a i första stafvelsen t.ex. kiuskaa, kauskaa, ristin, rastin; viirun, vaarun, liirun, laarun etc. Det andra ordet kan då, liksom här kammo, kamma, anses vara en sorts upprepning af det föregående, som blott för eftertryckets skull är tillkommet utan att gifva någon ny bemärkelse.
= maksi är väl detsamma som maksa, om det ej vore helt och hållet ett skriffel i st.f. detsamma.
= jäppä anser jag betyda något knubb- eller bollartadt och juppa vara en omvokalisering af samma ord.
= I stället för hiki kieran, mieran poika har jag hört sägas iki-tieran, lieran poika och tror jag att iki är det rätta, ursprungliga ordet, då betydelsen borde vara ungefär följande: den oupphörligt rörligas, kringflackandes son. Vid denna öfversättning har jag ansett iki-kiera vara af samma betydelse, som om det stode iki-kiertäjä, evigt, oupphörligt kringirrande, rörlig, miera åter har jag tagit för en förändring af miero med adjectif betydelse den kringflackande, - strykande. Till nästan samma öfversättning kommer man, om kiera tages i sin vanliga bemärkelse af glansk is, och miera får sin härledd af mieru, som rör och slingerar sig till någons gunst, hvaraf äfven verb. Mieruta, röra och slingra sig för att dermed inställa sig. I den variation, som hafver ikitiera och liera, betyder liera dets. som kiera och ikitiera den alltid med snö- eller isbollar under hofvarne försedde.
= I selin tulehen makasi är ordet tulehen utan tvifvel ett skriffel för tuulehen, emedan eljest äfven metern blefve felaktig.
= Wästi i päivä västistä välötti = kahva, ripa, kädensia, svuärdfäste, hvarefter versens betydelse: solen sken (blänkte) från svärdsfästet. Från rekopilven har en annan var. remopilven, det slarfviga, söndriga molnets, och för säkähinen säippä kanna finnes säkehinen säilä kanna d.ä. bär (fram) en gnistrande klinga. I stället för paistaa finnes äfven i varianter paistoi, hvilket väl är rättare, emedan paistaa skulle förorsaka ett meterfel, och emedan det bättre paralliserar till välötti.
Hvad beträffar begagnandet af i istället för det vanliga i i pajstoj och dyl., så vore äfven efter min tanke det visserligen rättare, att i sådant fall hafva j, men jag har dock haft betänkligheter mot dess bruk, emedan det i typografiskt hänseende stöter ögat och äfven derföre, att i af gammalt blifvit nyttjadt. Äfven är i några fall i etymologiskt rättare t.ex. i paistaa egentl. paadistaa, paa´istaa, paistaa af paasi, paaden, paaén, emedan stekandet i fordna tider verställdes på upphettade flatta stenar eller stenflisor (paadet), likasom Lapparne så ännu grädda sitt bröd. Äfven uttalas ett sådant ord t.ex. koissa stundom två-stundom trestafvigt. Skrifver man koissa så det derifrån lättare att utan någon förändring i skrifsättet uttala det trestafvigt (ko´issa) än fallet vore, om man skrefve kojssa, såsom det visserligen vanligast uttalas.
Archiater Törngren och hans fru hafva anmodat mig att mycket helsa Herr Statsrådet och tillika fråga, om ej Herr Statsrådet någongång ännu kunde komma att resa till dessa trakter, då de gerna önskade, att få se Herr Statsrådet hos sig. De äro ännu bägge vid god helsa. Äfven jag beder om min högaktningsfulla helsning till Herr Statsrådets fru och barn äfvensom till Pastor Sirén och hans familj, när Herr Statsrådet träffar dem. Jag kommer att qvarstanna här i flere månader och håller nu på med den 21 runon i den nya Kalevala-redaktionen.
Med den fullkomligaste högaktning har äran att framhärda
Högädle Herr Statsrådets ödmj:ste tjenare
Elias Lönnrot
Lönnrotin konseptit lähetetyistä kirjeistä 15.11.1848, r. k* (ei löydy)
26.9.1852, r, k
Sjögren Lönnrotille 17./29. 1. 1848
Bäste Herr Doktor!
Redan längesedan erhöll jag Herr Doktorns skrifvelse ifrån November månad, men hade ända till för korrt tid sedan ingen tid att tänka på uppfyllandet af Herr Doktorns önskan. Också nu skulle jag egentligen icke haft tid dertill, dock har jag under denna vecka lagt andra arbeten och veta, sedan jag äntligen slutat de mest prossanta, ock företagit mina gamla reseanteckningar för att uppsöka mina runosamlingar och --- excerpra, hvad som tyckes vara ändamåls enligt jag hade först hoppat att den länge ditväntade magister Reinholm ändtligen skulle anlända och ålaga sig afskrifningen, men har han först kommit, när jag redan nu färdig att sluta. De af mig excerprade beskrifva sig alla ifrån Ryska Karelen och just --- tragter i Archangelska Guvernementet. I början ärnade jag inskränka mig till blitta varianter, i tenka att vinna derigenom mera tid ock blifva somrare färdig med detta arbete för Herr Doktorn; men fann sedermera svart att fullföljandet efter en sådan princip hvärtom skulle fordra nu mer tid, då jag nödgades jemföra Kalewala i det enskilda med våra samlingar och således genomöfra hela Kalewala, samt jag blott en enda gång genomläst och det redan för lång tid sedan. Jag ändande derföre snart plan och beslöt att haft sig just afskrifva mina runor, sådana de äro endast hänvisende till 5 opelii runosamling som jag hade haft med mig, nöd uppå min resa och till ut respetion sångerna i Kalewala, der samma sak ohandla. På slutet synts mig äfven denna hänvisning fordna för mycken tid ock jag uraktlät till och med början visserligen och en jämförelse emellan bästa spalterna åsyftarn och derför i den ena hänvisas till den andra.
Jag ärnar först skicka min gåfvor directe med detta bref, men öfverlemnade den nu åt Reinholm, som säger sig hafva sjelf en hop bidrag af samma slag att öfversända, hvilka han nu samlat under sin jobresa i Wiborgslän. Med dem kunna då visserligen äfven mina mandre tillsammans. Emedlertid det nu Herr Doktorn på förhand, hvad å min sida är att förvänta. Betydligt är det visserligen icke; några på kom jag ock att införa i hopen, hvilka egentligen icke synes höra till Kalewala-cykeln. En eller par runor har ock Reinholm afskrifvit utur mina samlingar gjorda in Finska Karelen. Åtminstone tog han dem i går till den ändra med sig till qvarteret.
Fortsättning d. 20. jan/ 1. febr. Jag kann ej före lördagen få brefvet i serom tid på posten. Emedlertid har jag nu icke heller vidare att tillägga och slutar derföre med att önska Herr Doktorn en lycklig fortsättning af det nya året, jemte helfnad och hälsa till samma för Kalewala och andra Herr Doktorns arbeten. Med den uppsigtigaste högaktning förblifver jag
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare
A. J. Sjögren
Sjögren Lönnrotille 8./26.6.1848
Bäste Herr Doktor!
Jag tager mig friheten att vända mig till Herr Doktorn för att rådfråga om några finska ords betydelse, som jag ej sjelf känner, ej heller hitintills kunnat få orda på hvarken genom Renvalls lexikon eller för frågningar hos enskilda i finskan kunnige personer, hvilka jag haft att tillgå, eben deribland äfven Juden och Europaeus befunnit sig. Den förre träffade jag i Wiborg, dit jag rigtigen gjorde en kort resa, den sednare var efter min återkomst till Petersburg och hit till Toxowa därpå studet en tid hos mig på sina vandringar här i Ingermanland. Dock till saken jag har företagit mig att utgifva och med --- tysk öfversättningar beledsaga en samling af finska folkrunor, dels efter Topelii redan lagkta samling, dels utur mina egna under den första resan till Norra Finnland och Ryssland gjorda samlingar efter egna uti andras anteckningar, hvilka jag då öfverkam ibland dem af sådana slaget börjas en --- synty ifrån Finska Karelen med ordet lucka sålunda.
Lucka oli vanhan Wäinämöisen, jag förmodas att lähti merta luutimahan, lucka är detsamma lainatta lakasemahan, som det österbotniska luika (svan, enas Cygnaeus) istället för hvilket det och torde till och med vara nu förskrifving. Eller skulle lucka (lukka) vara variant ej af luika, utan af lokka, som i Ryska Karelen af forhang. Hur, nyttjas på det finska endliga lokki? Hvad menar Herr Doktorn om det ordet?
2) 7 en runo ifrån finska Karelen mot skyar förekommen: ota noita nuoliasi. Hvad är betydelse af lika? Är lika tuori pistoksesi! det en korrtare form: st. för likaht! då har jag tillsvidare fattat saken och öfversatt: Zaubier! Ziehe an die Pfäte, stille bald die Todens-Stiche! Möjligt kunde att tuori vara variation och ett skrifvas: ota, noita! Nuoliasi, lika, tuori! pistoksesi. Derefter följer ännu: äkähänsi, äijän poika!
3) Än mörkare är mig början af --- sanat hos Topelius 111, 17, nunnus ilman tyttärestä, i den fall måste väl sig i Höyhens panottaria! Pre skrifvas panuttaria? Ned enstund sistnämnda ord är ett nonem prepium, derineradt af panus, ett mytiska namn för elden, hvars etymologi jag föröfrigt ej känner. Men hvad är nu meningen af den der ingressen? Och den innehållet ett åberopande af 2 personer, synes mig nu i fullaktigt, ehuru jag ej dess bättre kann förklara mig meningen. Nunnus hade jag första tagit för ett appekatift ord, identiskt med de hos Renwall förekommande nunna, nunnu och nunniainen & nunnainen, samt derföre öfwersatt: Her die Lieblingstochter Ilma, deine Federn pante Tochter! Så att först savositen Kajlmas döttrar sjelf blefve åkakad ock sedan af en Panndotter dess fjädrar blefve åskade. Dock gör visserligen denna Panuttaria (casus) en sådan uppsättning nu tvifelaktig, om man ej vill deruti belaga, såsom jag ock först gjorde, för vara fyknades att a tillagdt slutet, så att panuttaria vore en poetisk wocativus. Denna svånghet slipper mer om man såsom Europaeus förstås antager Nunnus såväl som Höyhenes för nomina propria. Panuttaria för en wexling af casus i stället för panuttaristo. Dock synes mig äfven denna uppfattning ej vara än säker. Märkvärdigt är, att jag uti mina egna samlingar finner en variant till talos synty ifrån Finska Karelen, som börjar med samma ord, men på ett sätt, som ej lemnar några 4) större upplysning. Början lyder der: Höyhennys Panottaria. Lemmäs laukahattaria! Detta hade jag gonstruerat så: Lemmos! Höyhennys laukahattaria Panottaria! och tillfölje der af först gissningsvis öfversatt: Panottar, der bösen Hexe rapfe Lemmes aus die Federn! hvaremot Europ. med rätta gjorde denainvndning, att höyhennys ej gerna kann anses för någon imperativform, utan torde ordet här likaledes vara ett nomen propriam. Jag skulle gerna samtycka, om den andra versen (Lemmäs laukahattaria) vore aldeles borta, i hvilket fall Höyh. Pan. väl skulle passa såsom subject till hvaräst efter 2ne versen följer, neml. Kolva kanto! Kaksikuisen jopa kuulen Kymmenellä. Pantihin Kawon kipuja immin sulta. tuikattihin. Juoksi myöstähän wetehen o.s.v. så att visserligen der öfverallt är uppentarligen tal om blott en person. Kanske kann Herr Doktorn utreda gåtar och blifva mig dragnen Apollo, som här saknas vid denna ingress.
5) Uti versen: juokse Portimon jalalla (Topelius, V 51) är wäl Portimo detsamma som portto och jalalla tryckfel i stället för jaloilla, hälst omedelbart derpå följer. Mene kärpän kämmenillä?
6) Hvad betyda orden tälkki och töllerö uti österbotniska runorn hvem som hos Topelius V 28? Hela passus lyder Kimo juoksi konnan suusta, kuola ilkiän kiasta, tölkki lummon läkiästä. Alla andra varianter hafva alak de 2 första versionen.
7) Obekant är mig ock ordet peritekka uti en variant meddelat ifrån finska Karelen. Der proreras termin: Olet kai kaiken ilman konna, raippa raunion alainen, peritekka Manalan piian, käen käänt kääjämöisen. Gissningsvis har jag öfversatt versen: S --- ter Schmuck des Manala-Mädchens.
8) Uti en runa mot Nawetta-mato likaledes ifr. Finska Karelen sägs om den: luorissa lurailee alla persien asuja, neisten, vyökisten lukia. Hvad är betydelse af första versen: luorissa lurailee? Gissningsvis har jag öfwersatt: lauschet und lauert dort bei Riegeln.
9) Uti en Karhun synty ifrån Ryska Karelen (Arch. Guv.) lyder sintet i hela sitt sammanhang så: Kenen pannen paimeneksi, kungo karjan kahtojaksi, kenen tuojaksi kotiin? Pannen pojun paimeneksi, pojun karjan kahtojaksi, tuomen tuojaksi kotiin. Josko poju paimeneksi, eli tuomi kotihin soisi, viitihte emännän vilja, vaatihte emännän vaiva säkehillä mutasilla, nöyrillä terin nenillä, tulisilla tutkimilla! Huru skulle Herr Doktorn öfwersätta och förklära de sista verserne ifrån Josko poju paimentapi till slutet?
10) Samma fråga har jag mig föranlåten att göra angående verserne: Otakkos kikon kakasta.
Emä-lenpo anesen linnun. Topelius V, 43.
Der lyttes något saken ock sammanhanget derföre wara otydligt. Men äfven sjelfva versern äro mig till sin betydelse mörka och tvifvelaktiga.
Dess äro nu de förenaste svårigheter, hvilka mått mig uti mitt förehavfande sä vidt jag hittils hunnit utföra det. Kanske gäller det Herr Doktorn att löse kanterna, och så vidt jag känner, torde ock Herr Doktorn vara den vide, som kann lösa dem fill findske landes dels i följe af sina mångåriga studier af gamla runor i allmänhet och sina samlingar till ett lexicon, fullständigare än den Renwallska. Europaeus sade mig att Hr Doktorn uti verkligen besiker, såsom jag det förutsätta åtminstone ett häfte af speciella teckrunos, om hvilkas meddelande jag borde hänfulla hos Herr Doktorn till förfullständigande af den samling, som jag har föröfrigt att utgifva. Detta vågar jag nu ej göra, i synnerhet som Herr Doktorn måhända sjelf ärnar utgifva äfwen, derom jag hoppas med så mycket störa tillförsigt, att Herr Doktorn åtminstone hjelper mig att besegra de svårigheter, hvilka jag här ofvan till den ändan uppräkant. Såsom mitt arbete ännu ej är fulländadteja för nomanque till och med åter tills vidare afbruket genom en mig ålagd pröfing af ett Manuscript öfwer Mordvinskan och Mordvisern – så torde ännu andra dylika svårigheter möta mig vid fullföljandet af det påbegynta lika werket och då må Herr Doktorn ej ike upptaga, att jag åter häldre directe vänder mig till Herr Doktorn än såsom hittills förgäfva anlitar andra, de der icke veta bättre besked än ju svaret, som jag jag hoppas af Herr Doktorn erhållat, behagade Herr Doktorn addressera efter nautigheter till Petersburg, Wasiljostrof, 7de linien, Vetenskaps Akademiens hus. Ehuru jag nu sjelf bor öfwer sommaren på landet, skickar jag tid efter annan bud till staden för att till mig uthämta tidningar och bref. Förblifver med högaktning
Herr Doktorns
Ödmjukaste tjenare
A.J.S.
Sjögren Lönnrotille 10./22.8.1848, Toksova (teksti todella kehnoa ja tulee läpi; kirjeet mikrofilmillä)
Sjögren Lönnrotille 10. / 22.12.1848
Wärdaste Herr Doktor!
Ändletigen måste jag gripa mig nu att tacka Herr Doktorn för allstalten om finska runornas sändande till mig. De komma en postdag sednare än Herr Doktorns bref angående desamma. Det bäste af allt är, att Herr Doktorn behållit mig att behålla dem så länge jag behöfver. Tyvärr läres jag nemligen ej så korrt hinna skrida till deras begagnande. När jag i höstas i anledning af Herr Doktorns godhetsfulla löfte om dem tills vidare lade mitt tverarbete tills vidare att acta fair att hafva fulländat öfversättningen af alla de runor, hvilka hos mig funnos – egna och andras -, började jag andra mina lexikaliska och grammatikaliska samlingen om liwiskan i Livland och Kurland och börjar nu ändtligen blifva färdig med det lexikaliska materjalet, hvaraf särdeles mycket ej mera återstår och i alla fall mycket mindre än af trollrunorna efter det rikhaltiga supplementet dertill, som jag nyligen af Herr Doktorn erhållit. Tyvärr måste jag emedlertid nu tills vidare uppskjuta så väl det ena som det andra för att först absolvera extra-arbeten mig ålagde ex officio, hvaribland granskningen af en ny Wotjakisk Grammatik, som blifvit insänd för att konkurrera om Demidofska premierna i nästa vår. Om är af öfverläraren vid gymnasium i Rewal Wiedemann, densamma som redan utgifvit en tcherevissisk och syrjänisk grammatik, samt författad, likasom de 2 sistgåvade efter ofversättningar af Evangelierna på det språket af den sidan, då det ryska bibelsällskapet under Kejser Alexanders regering existerade. Mannen har en särdeles solang för sådana slags arbeten, hvilka, ehuru grundade på skefva och dåliga grunddelar, i brist på andra och bättre hjelphöller i alla sak hafva att icke ringa värde. Sedan någon tid har jag och korrekturet af en isländsk grammatik, författad på ryska, som Akademien låter trycka uppå min rekommendation. Om är författad af en rysk legationspredikant. Salinin under hans vistelse i Köpenhamn der han fattade tycke för och studerade det ålder nordiska språket. Arbetet är väl ej sjelfständigt, utan blott en kompilation ur och öfversättning af med förstånd och sakkännedom, så att jag, uppfordrad att deröfver afgifva att utlåtande, ej kunde underlåta ett rekommendera manuskriptes och tryckning, hälsa ännu ingen handledning till isländskan existerar för ryssar på deras eget språk. Då jag ånnu tager åtständliga andra distraktioner i berättning, hvilka mitt läge för med sig, så inser jag nogsamt på förhand att det ej blifver för mig att tänka på någon fortsättning af egna arbeten förrän i nästa vår, en sak på lönar lif och hälsa, och är det således all särdeles lycka för mig, att Herr Doktorn anstodt mig att på behålla runorna på obestämd tid hos mig efter omständigheterna.
Ifrån Castrén har jag nyligen haft ett bref dateradt Krasnojarsk den 3de November. Han hade under resan dit ifrån Irkutsk 8 rut på sin sidan den Krasnojarsk åter haft så våldsamma anfall af hosta med blodspattning att han till andra närvarande trott der sista stundes vara kommen. Också ville Woloststyrelsen på stället redan skuda till att förrätta torppteckning och efter hans innan nordt väntade råd anförd till dissection af hans lekamen, då lyckligtvis för den sjuka uppå föranstaltande af den mensklige civilguvernören i Krasnojarsk, som Castrén ventade hade blifvit genom errappat underrättad om hans bedröfliga tillstånd, en läkare med Chirney och Ispravnik ifrån Krasnojarsk ankom, lät på honom flera gånger åter och inom ett dygn bragte honom så långt, att han åtminstone kunde taga honom med sig till Krasnojarsk, der han ännu fortfor att behandlas, när brefvet var skrifvet. Blodrostningen hade redan upphört, men bröstet wore än lidende, hvadföre han skrifer sig icke ännu kunna bestämm,. när han kann blifva i stånd att antörda sin vidare återresa och i alls sak ej tror sig kunna inträffa här i Petersburg för än i nästa wår. Hur hjelpa den stackaren åtminstone till en början hit till Petersburg med lifvet tillbaka!
Siren mår bra; men hans fru skall denna höst varit något kraslig, sade han mig nyligen, då han med sin dotter besökte mig. Zandt mår bra och tänker i nästa onsdag gifva en bal, hvartill hans fru i går gjorde oss den äran att äfven bjuda oss. Det äro också disriktioner, hvilka jag nollan arten måste underkasta mig, då min hustru sjelf för opasligheter och omständigheter – efter en lång intervoll, befinner hon sig åter nu i sådana ej är i stäm att agera förkläde för min äldsta dotter! Herr doktorn har dock att ofredsvärd stimm på Laucko. Af hjertat önskar jag att Herr Doktorn der med glädje, hälsa och trefnad måtte möta ett lyckligt nytt år! Bedjande om min rördrad till Herr Doktorns ädla värdsfulla förblifver jag med högagtning
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare
AJSjögren
Sjögren Lönnrotille 5/20.8.1852 Kurland
Värdaste Herr Doktor!
Hela sommaren har jag ärnat skrifva till Herr Doktorn, såsom jag ville dessutom vid min afresa ifrån Petersburg uppmuntas dertill af Sirén och lofvade honom det so min hafva tyvärr tills dato icke kommit mig dertill, och dit af brist på tid, så otroligt, det ock låter. Med undantag af de första dagarne efter min ankomst ifrån Runö till Kurland, då jag var på besök i Dondangen – ett gammalt slott ifrån den fordan riddare tiden – Tills mitt egenteliga blefvande ståndqvarten hos en livisk skolmästare i Kosektrygg skulle hinna för mig sättes i ordning; har jag å sistnämnda ort, en liten livisk bondby vid hafsstranden dag tigen på det ifrigaste nästan i 2 månadens tid ifrån kl. 3 och 4 om morgons intill sedan afkom, med undantag af högst par timmar då jag var utgånget att bada eller taga mig rörelse, varit sysselsatt med liwiskan tillsammans med min wärd som tillika itg. ort min lärare. Redan i juli månad hade den ansträngda sysselsättningen den verkan uppå min hälsa, att jag höll uppå att blifva sjuk hvilket och hade säkert med mig inträffat om ej till min lycka en doktor ifrån Dondangen, som af försigt var mig personligen bekant, med sin familj. Till en månad inflyttat i samma byn för att å orten taga sjöbad. Denne hjelpte mig genom ändamåls enlig medicin åten till kunfter, så att jag ändtligen med mitt der föresatta --- kom till ända och för par dagar sedan hitflyttade till en annan längre karl å hafs kusten i vester belägen liwisk by med en liten kapellkyrka och med en annan dialekt än å den förstnämnda orten i öster. Så mycket till ursäkt för mitt långa uppskof med skrifningen af detta bref, äfvensom för att denjemte denna några kanske ej interessanta notiser om min lefnad under denna sommaren, då jag här dertill kann begagna en tidig morgonstund och innan kort kommer att afgå vidare till staden Windau, hvarifrån jag har tillsätta att med posten afsända brefvet. Det är nu tid, att jag öfvergår nu att ursäkta mig qvarhållit Herr Doktorns finska runor. Andra irkeliga embetsgöromål våkande färdiga afbrott i afskrifningen och kort ville jag ej sända runorna innan jag för mitt ändamål hunnit på dem igenom. Dertill hade Herr Doktorn sjelf förut haft den godheten att vid öfversändandet af runoren förständiga mig att med återsändningen ingen brådska vore. Ändtligen kan jag för min afresa hit ifrån Petersburg just jemt sluta susprandet och afsända Herr Doktorns runor till Aktor Akiander i Helsingfors med begäran att vid lägenhet afsända des till herr Doktorn. Utan tvifvel hafva de och allaredan kommit Herr Doktorn till handa och det återstår mig nu blott att på samma runor hos Herr Doktorn aflägga min förbindligaste tacksägelse. Nog har jag nu nya runor afskrifva – en liten --- af dylika ifrån finska literatursällskapet i Helsingfors återstår är - men Guden må veta, när jag kann komma dertill att öfversätta och utgifva den. Man samlar och samlar allt mer och nytt, tills döden kommer och gör slut så väl så det ena som det andra, såsom det våren beklagligen skedde med vår vår Castrén till den ej --- effekand för vetenskapen och hela vårt land. Appros, har Herr Doktorn söka den lediga profesionen efter honom eller ärnar Herr Doktorn göra det i fall icke tiden till äfventyrs redan är utgångna? Jag vet att vår vän Sirén gjort allt sätt till för att uppmuntra och --- Herr Doktorn dertill och jag förenar mig med honom deruti, att Herr Doktorn borde göra det, så äfven han nu öfvertygadt Herr Doktorn dertill vore den rätte mann. Dessutom skulle jag med Sirén tro att utan hvad Herr Doktorn å vetenskapen skyldig äfven personligt och ekonomiskt --- Herr Doktorn icke vidare distrakterats af störande befekningar, utan kunde helt och hållet öfverlemna sig åt literära sysselsättningar. Förläsningen kunde visserligen i början för annat borttaga tid; men de vore åtminstone intet --- och skulle dessutom inom korrt efter någon tids öfning gå af sig sjelf för Herr Doktorn. Dock måhända komma mina uppmuntragad allaredan för sent och äro således å ena ut eller andra sidor öfverflödiga. Måtte Gud hafva ledt der – leda Herr Doktorn till ett beslut --- som Herr Doktorn sjelf till bästa! Då det ännu icke är alldeles afgjordt, var jag så snart, som det hittiills i första början nyats, härifrån kommer till Windau och i alla fall längre tid foran, innan brefvet 2 ifrån ens med posten finns upp till Kajana, så är höst att addressera svaret å detta bref i pak Herr Doktorn vill behedra mig med ett sådant. På gammalt vanligt sätt till Petersburg, der jag, ock Gud!, skall och måste vara tillbaka sednast i början af oktober månad efter nya stilen.
Med den upprigtigaste högagtning
Herr Doktorns
Ödmjuke tjenare,
And. Joh. Sjögren
Lähteet
Kirjeet löytyvät Helsingin yliopiston kirjaston ja Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kokoelmista. Sjögrenin Lönnrotille lähettämät kirjeet ovat olleet käytössä mikrofilmiltä – täten kopioiden heikkouden vuoksi on jäänyt muutamia sanoja selvittämättä. Nämä sanat / lyhyet jaksot voi jokainen kiinnostunut lukija myöhemmin itse selvittää alkuperäisitä kirjeistä. Teksti perustuu pääosin kirjoittajan Suomen historian proseminaariesitelmään ”Kohti tasavertaisuutta – Elias Lönnrotin ja Anders Johan Sjögrenin suhde vuosina 1841-1848” vuodelta 1995 ja pro gradu –tutkielmaan Klientistä patroniksi – Anders Johan Sjögrenin urakehitys verkostojen Pietarissa 1820-1838 vuodelta 2000. Tekstien taustalla olevasta kirjallisuudesta merkittävimpinä mainittakoon seuraavat teokset:
Anttila, Aarne, Elias Lönnrot – elämä ja toiminta. SKS: Helsinki 1985. (2. painos)
Majamaa, Raija (toim.), Elias Lönnrot – Valitut teokset 1: kirjeet. SKS: Helsinki 1990.
Seuraavat Lönnrotin kirjeet Sjögrenille on julkaistu Raija Majamaan toimittamassa teoksessa Elias Lönnrot – Valitut teokset 1: kirjeet:
Petrosavodsk 21.3.1841
Kola 23.3. / 4.4.1842
Archangelsk (2.6.1842)
Kajana 7.1.1843
Kajana 13.10.1843
Kajana 12.3.1848
Kajana 29.7.1848
Laukko 19.9.1848
